Read Runeberg

Julfrid: 1903

Originalsida 15
Originalsida 15
Originalsida 14
Originalsida 15
14–15

Sida 15

* JULFRID *

* 15 *

Dalarnes ftnsgariiförcnings tjugu -femårs jubileumsmöte

hölls i Leksand sistlidne 6 och 7 september. Jubileumsdagarne till ära hade missionshuset smakfullt dekorerats med girlanger, blommor och flaggdraperi, och framme i fonden lästes: 1878. Gud Allena Äran! 1903. Hälsningstalet hölls af disponent A. Haglund öfver Es. 33: »Blicka upp till Sion, våra högtiders stad» m. m. Härefter talade veteranen på den andliga verksamhetens område, predikanten N. O. Persson från Leksand, öfver Upp. 22: 17, och afslöt doktor E. J. Ekman förmiddagens möte med föredrag öfver dagens evangeliitext. Efter middagen höllos korta tal af predikanterna A. Andersson från Gagnef och

Dalin från Rättvik samt afslutningstal af doktor Ekman öfver dagens aftonsångstext.

I minnestalet, som hölls af föreningens mångårige sekreterare, P. Skoglund, erinrade denne om de härliga mötena i Mora hvarje midsommar på 60- och 70-talet, då präster och lekmän talade till stora skaror om Guds dråpeliga verk. Från alla Dalarnes bygder och Finnskogar tågade då hela skaror upp till högtiden. »Till Mora, till Mora!» ljöd det från mun till mun. Man skulle gå och hämta »sommarföda» och styrka för sina själar. Under sådana vederkvickelsens tider var det, som Dalarnes Ansgariiför-ening kom till. Elden, den heliga elden, var tänd, den skulle nu föras vidare omkring. Och den har spridt sig mer och mer under de flydda tjugufem åren, och den skall, hoppas vi, fortfara att brinna tills alle man i Dalom med en mun säga: vi höra alla Herren till.

Ltv V\\d ur a Vov\äàers Wi

framställes för oss genom bilden å nästa sida. Vi se en fornnordisk höfding eller storbonde i sitt hem, omgifven af sitt husfolk samt några vänner och vapenbröder. Bland familjemedlemmarna tycka vi oss känna igen husfaderns föräldrar och märka äfven ett par halfvuxna barn. De båda fullvuxna ungmörna äro måhända icke döttrar i huset i egentlig mening utan mer sannolikt husfaderns eller husmoderns systrar, hvilka äro tillstädes för att lämna ett för tillfället välbehöfligt biträde i familjen.

Men hvem är barnet, som den unga kvinnan burit fram och lagt på skölden vid husfaderns fötter? Det är en nyfödd medlem af familjen. Enligt seden hos våra förfäder skall fadern nu bestämma öfver barnets lif eller död. Om han låter det lyftas upp från marken och läggas i hans armar, så är detta tecken till att han vill taga sig an detsamma och låta det lefva. Men om han vägrar att taga emot det och i stället befaller, att det skall bäras ut, så är barnet därmed utstött ur familjen. Det lämnas åt en slaf, som antingen omedelbart aflifvar detsamma eller för det ut i skogen och lägger det där till ett rof åt hungern, kölden och de vilda djuren. Den enda möjligheten för ett sålunda utsatt barn att blifva räddadt till lifvet låg däri, att det kunde påträffas af någon barmhärtig vandrare

eller vägfarande, som tog upp det till fosterbarn. Stundom hände det väl hos våra förfäder, alt hustrun till en hårdhjärtad man själf i förväg legde någon pålitlig person till att upptaga och i hemlighet uppfostra ett barn, som hon väntade, och om hvilket hon fruktade, att fadern skulle döma det till att utsättas.

Huru tänker nu fadern å vår bild att handla? Skall han taga emot barnet i sin famn, eller kommer han att vända sig bort och befalla, att det föres ut? På sin sjukbädd i en annan del af bostaden ligger modern och väntar under ångest hans beslut. Han har stigit upp från sin plats vid bordet och vändt sina dryckeskamrater ryggen. Skymtar icke i hans anlete uttrycket på samma gång af en uppfylld glad förväntan och af medömkan öfver den lille vid hans fötter?

Vi skola alltså hoppas, att det budskap, som strax skall bringas den bidande modern, blir ett glädjebudskap.

Men framför allt skola vi tacka Gud, som låtit oss födas på en tid och i ett land, hvarest evangelii ljus lyst in i människors hjärtan och omskapat sederna, så att både det grymma bruket att döda eller ulsätta uppfödda barn och många andra hedniska sedvänjor lios oss sedan lång tid tillbaka blifvit afskaffade. ].

Andliga samlingslokaler.

Vi fortsätta med att äfven i år meddela några bilder af andliga samlingslokaler i vårt land. De som föregående år meddelats, ha mottagits med stort intresse af många våra läsare, som sällan eller aldrig själfva få tillfälle att se sig om. Deras kallelse och ekonomiska ställning hålla dem bundna vid ett arbete och en plats år efter år, ofta en lifstid långt, och de få nöja sig med att se den öfriga världen genom andras glasögon. Då »flyttfåglarne» meddela något af hvad de på sin färd sett,

få äfven dessa »hemfåglar» något med. Då få de glädjas öfver hvad stort och godt, som uträttas äfven på andra platser.

För öfrigt bör det ju hjärtligen glädja alla vänner till Kristi rike, att så mycket göres i våra dagar för Guds ords förkunnande både i stad och på landsbygd. Man nöjer sig icke med att bara få ett hus att samlas uti, utan man vill hafva detta hus så trefligt som möjligt och värdigt den stora uppgiften att vara ett Guds hus, ett hem

Källa: Project Runeberg ·