Sida 203
Tal till StAnderna den 29 Aug. 1617.
i het hade warit af Gud til at önska, det hans Guddomlige Majestat hade täcktz den stillheet oss förlänt war, genom Lifländske stilleståndzens förlängning, oss Åt lemna. Ty nu skulle wij först niuta och oss tilägna, det myckna goda som freden (när han något warat hafwer) plägar land och folck hembära, och der oss den lycka woro beskiärd, woro nu rätta tijden på denne herredag, sig med eder at rådföhra huru lag och rätt ordning och skicka goda seder och bruuk, hade mått kanna uthi wårt fädernesland införas, hwar igenom detta goda och ymniga landet kunde ifrån möda befrijas, af folck bebyggias, som för Gudi redeligen, för alt ährligt folck sedeligen, och sig sielfwom till gagn och förkofring hade lefwa kunnat, såsom och de oordningz återlefwor som förre krijgen af sig födt och upfostrat hafwa, måtte aldeles uthrotas och upryckte warda.
Men sådane tanckar och hälsosamme wärck warda någorlunda hindrade, och tilbaka drefne, genom dhen olycksalige utgång, som stilleståndz förlängningen uti Lifland nått och bekommit hafwer.
Ty Pålacken upblåst och skelger af andre folcks förachu hafwer icke welat förstå til de fredz medel som efter edert råd och det besluth som på sidsthåldne herredag giordes, woro skattade för denytter--
Digitized by CjOOQIC
Källa: Internet Archive ·