Kriget i Norge 1814

2 KRIGET I NORGE 1814. göra sina anspråk på besittningen af detta land gällande, icke skulle öfvergifva det i afgörandets stund.

Då kom budskapet, att fred var sluten i Kiel den 14 januari 1814. Under trycket af de allierades öfvermakt hade Fredrik VI nödgats afstå Norge till svenska kronan. Med den enväl- dige konungens rätt och i enlighet med den statsform, hvarefter han och hans ätt i hundrafemtio år härskat, hade han bortgifvit sitt rikes ena hälft för att rädda åt sig den återstående. Och vid afträdelsen hade han för de undersåtar, han miste, icke be- tingat några fördelar utöfver de rättigheter, de åtnjutit under hans enväldiga styrelse.

Underrättelsen om fredsslutet kom till Kristiania den 24 Januari kl. 8 om aftonen med en dansk kurir, öfverstelöjtnant Römer, som till allmän förvåning färdats genom Sverige. Den blef emellertid icke genast bekant. Prins Kristian, som redan var bestämd att med all makt motsätta sig föreningen med Sverige, hade nämligen beslutit att hålla saken hemlig, på det att han mätte vinna tid att hämta förråd från Danmark och rusta sig till motvärn. Förmodligen var det icke blott hans goda hjärta och hans medfödda sympati för norska folkets naturliga rättig- heter, hvilka han ansåg åsidosatta genom sin frändes afsägelse, som dref honom ut i detta vägspel. Hoppet att kunna bibe- hålla Norge i sin ätts ägo var förmodligen en ännu star- kare driffjäder. Lyckades han endast vinna uppskof med för- eningen, skulle kanhända den svenske kronprinsen — denne »Pralhans», som han skrifver i sin dagbok — under tiden varda förjagad och vägen därigenom banad för en återförening med Danmark eller måhända för en union med Sverige under hans egen spira.

Ankomsten af en kurir, som färdats genom fiendeland, hade emellertid försatt hufvudstadens befolkning i den största spän- ning. Det måste ju betyda, sade man, att fred var sluten, ty eljest kunde han icke hafva fått passera. Två dagar senare lästes också i tidningen »Tiden» om »detta glada budskap», att fredsvillkoren visserligen icke ännu voro kända men att tidnin- gen hoppades, satt de icke kunde vara vanärande för Dan- marks och Norges lycksalighet».! Först småningom spred sig kunskapen om fredsslutets verkliga innebörd, och i samma mån intogos alla sinnen af oro och förskräckelse. Få voro nämligen

! Daae, Det gamle Christiania, sid, 358.