Sida 196
ning icke kunde påräknas, hvilket ju tydligt framgick af prin- sens bref.!
Hvad Isegran och Cicignon vidkommer, voro visserligen dessa utanverk, enligt kommissionens åsikt, af en viss betydelse för fästningens försvar men blott under den förutsättning, att denna hade tillräcklig garnison både till hufvudverkens och utanverkens besättande. När detta ej var fallet, betydde det gifvetvis mindre, om utanverken voro bestyckade eller ej. Efter Krageröens förlust, då besättningen likväl ökades med de trup- per, som återvände därifrån, kunde enligt sakkunniges förklaring Isegran icke längre försvaras. Och hvad angår Isegrans bestyck- ning — några 18-℔ga kanoner, som på prinsens befallning bort- fördes till Sannesund? — gällde detsamma, ansåg kommissionen, som om förråden. Hals hade icke kunnat göra annat än varna, hvilket han ock gjort. I generalkommandot synes man från första hand förutsett, att fästningen icke kunde försvaras. Eljest var det ju att beröfva densamma dess nödvändigaste och bästa försvarsmedel, då man tog bort krut och kanoner därifrån.
Det enda fel, kommissionen ansåg sig kunna lägga Hals till last, var att han icke betingade sig fritt aftåg, i hvilket fall 11- till 1200 man varit räddade åt arméen. Visserligen hade han vid kapitulationens ingående ännu icke fått mottaga prin- sens befallning därom, men saken borde hafva varit så klar, att det bort falla af sig själft. Något giltigt skäl för denna uraktlå- tenhet hade han icke heller under undersökningens gång lyckats förebringa; ty hans svar, »at Garnisonen ikke har veret anseet habil til at tjene», fann kommissionen ej vara något skäl. Då han ändock talade om sin sträfvan att rädda garnisonen, syntes han i grunden kasta en skugga därmed på sig själf. Kommis- sionen ansåg dock, att icke heller denna förseelse var af så svår beskaffenhet, att den borde föranleda till något straff, hvarför den till slut frikände honom från allt tilltal; han skulle dock vidkännas omkostnaderna i målet.
1! Mejdells idé, att den nästkommenderande bort samla garnisonen och i spetsen för densamma marschera till arméen, då de bortdragande trupperna icke, såsom nu vardt fallet. »efterat have faaet deres Töi paa Ryggen, ligesom en Flok Faar», gifvit sig åstad, kunde ju omöjligt sättas i verket, sedan kapitulationen afslutats. Hade den nästkommenderande tågat bort på förmiddagen, hade han ju brutit mot allt krigsbruk. Kapitulationen hade därigenom blifvit ogiltig och fästningen med alla där innevarande att anse såsom öfverlämnad på nåd och onåd.
2 Fartyget, som förde dem, blef borradt i sank och kanonerna sedermera, upptagna af svenska pontonierkompaniet.
Källa: Project Runeberg ·