Sida 321
blir en tranquil besittning. Ett kanhända bullersamt storting att leda, en nödvändig reorganisation i många delar att verk- ställa, missnöjda och oroliga hufvuden att vinna eller aflägsna. mycken falskhet att upptäcka och omintetgöra, många räfknep och intriger att afböja eller straffa — allt detta fordrar tid och skicklighet. Främmande makters olika intressen vid en olika tidpunkt», tillägger hamn, »torde ock uppstiga för att störa det lugn, som Sverige af denna förening hoppas.»
Och redan efter 14 dagar fann han sig hafva spått rätt. »Hvad Jag och flera förmodat», skrifver han den 2 sept. i sin journal, »händer. I Kristiania krånglas. Kronprinsens missnöje väckes som oftast. Den ena timmen gifves order till åtskilliga trup- pers hemmarsch till Sverige, och timmen därefter gifves kontra- order; — och så lärer det komma att blifva ännu en lång tid. Han ansåg dessa tilldragelser så föga intressanta, att han slu- tade med att föra någon journal.
»Det tillhörer en högre politik att bedöma», slutar en annan af våra sagesmän, G. af Klint, sina anteckningar, »om icke sven- ska arméen bort framgå till Kristiania och där stadga Norges öde. — Sannolikt synes, att Norge i detta fall bort blifva närmare införlifvadt med Sverige och faran för dessa nationers delade intresse eller främmande makters inflytelse på förenin- gens bestånd fullkomligt afböjd. Denna föreställning gjorde åt- minstone intryck på mina känslor, och själfva den lyckliga kon- ventionen af den 14 augusti 1814, som bestämde Sveriges och Norges förening, kunde ej undanhålla en öm suck öfver dessa dyrbara rikens framtida öden.»
Äfven åtskilligt annat skulle kunna anföras för att visa, att man efter konventionens ingående inom svenska arméen och ottan började ångra, att man icke slagit ut slaget till fullo. Ju mer man kom under fund med alla eftergifter, som blifvit gjorda, dess mera oförklarligt syntes också för mången kron- prinsens handlingssätt. För att förklara hans moderation bör- Jade man slutligen antaga, att det varit omöjligt för Sverige att kunna kämpa ut kriget till slut. För Europa hade man visser- ligen rätt, hette det, att göra med sin nya besittning hvad man ville, men kronprinsen, som fann, att krafterna icke räckte till, höll det af politiska skäl för klokare att hålla fram bro- dershanden till en förening i stället för att framtvinga en sådan med våld. De verkliga skäl, som ledde Karl Johan, äro i det
Källa: Project Runeberg ·