Sida 12
att norrmännen förut liksom danskarne varit enväldigt styrda af sin konung; den svenske konungen, som genom freden inträdde i den danskes rättigheter, kunde således hafva styrt Norge alldeles utan författning; men han kunde också, om han så ville, ge det en särskild styrelse för dess egna angelägenheter; t. o. m. om han ville låta norrmännen själfva deltaga i att skrifva en lag för denna styrelse, så var det ingenting som hindrade honom — blott han iakttog de former, som Sveriges grundlagar stadgade för utöfningen af svensk regeringsmakt, och föröfrigt enligt freden lät Norge vara ett helt för sig med titeln konungarike. Sverige hade med denna inskränkning alldeles fria händer gent emot sin eröfring. Karl Johan talar också sedermera (i bref till Platen, 13 December 1827) om den obegränsade frihet, som Kielerfreden i detta fall gaf konungen.
Denna ställning begagnade Sveriges konung så, att han i proklamationen af den 8 Februari 1814 lofvade sitt nya folk en egen statsförfattning på konstitutionella grundvalar (fri beskattningsrätt i en egen riksdags händer), vid hvars utarbetning dess egna "mest ansedde män" skulle få medverka. Sveriges mening var således att skänka Norge själfstyrelse, på samma sätt som Tyskland gaf Elsass år 1877, och som Gladstone i våra dagar ämnar åt Irland. Sedan Norge i Kielerfreden mottagit nationell enhet, fick det nu i proklamationen löfte om politisk frihet, allt af Sveriges fria vilja — bägge förmånerna hittills för Norge okända i den danska absolutismens dagar. Skönare gåfvor har aldrig ett folk själfvilligt bjudit ett annat.
Men nu hände något, som plötsligt helt och hållet förändrade situationen. Norrmännen stötte bort Sveriges gifmilda hand; de förklarade, att danske konungen väl kunde lösa dem från deras trohetsed, men icke kedja fast dem vid någon annan makt; de underkände således helt och hållet
Källa: Project Runeberg ·