Sida 24
i verkligheten spelat någon roll; men den förra har i praktiken blifvit den segrande. Nu är det visserligen icke svårt att finna huru omöjlig denna herskande åsikt i själfva verket är. Om man också icke hinner genomstudera det historiska förloppet vid unionens rättsliga tillkomst, så behöfver man blott med uppmärksamhet och förstånd läsa kommissariernas påteckning på GL:s norska normalexemplar. De göra en reservation för den händelse GL. sårade Sveriges grundlag. Var det då Sveriges rätt öfverhufvud som de bevakade? Nej, de tala uttryckligen blott om Sveriges rikes ständer och deras konstitutionella rätt. Nu har konungen af Sverige också sin del i grundlagsstiftning: skall alltså påskriften på GL. icke gälla som denne svenske konungs regeringsåtgärd, då kommer man till den orimliga slutsatsen, att Karl XIII:s egna högstbetrodde ombud hafva totalt uppoffrat hans rätt som svensk konung gent emot Sveriges riksdag — och han godkänt detta! Det borde väl ock redan i sig själf utan vidare omständigheter vara klart, att endast svenskar kunnat göra förbehåll för svensk myndighets rätt. Men erkännes blott detta — att dessa kommissarier, som med 1814 års storting ändrade en mängd i RA. icke intagna §§ af GL., att de voro svenskar, handlande å Sveriges konungs vägnar — då är därmed också medgifvet, att GL. i alla dessa stycken är en öfverenskommelse emellan Sverige och Norge. I själfva verket kan man aldrig komma ifrån den motsatta svenska extremen — aldrig vindicera Norge uteslutande rätt öfver en enda bokstaf i GL., därest man icke fasthåller att Sveriges konung genom Mosskonventionen blef unionskonung och således därefter fick en möjlighet att handla som enbart norsk konung direkt med Norge, utan förmedling af svenska former. 1814 års storting själft var också fullkomligt medvetet om att det skref öfverenskommelser med Sverige, och ännu 1830 års norska Konstitutionskommitté, ehuru utgången från ensidigt norsk uppfattning, hade en klar och skarp blick för GL:s olika karakterer af norsk
Källa: Project Runeberg ·