Sida 26
Engeström — insåg väl det olämpliga i en dylik grannlagenhet vid rättsliga uppgörelser; men deras motstånd tjänade till intet. Man lät sålunda ordalag och former vara hurusomhälst, hälst sväfvande och mångtydiga så att bägge sidornas meningar kunde rymmas inom dem; ja, man gick ända därhän att afsiktligt vanställa sina egna ord — såsom då det i Karl Johans tal till stortinget den 10 November heter att de bägge folken voro "lige i Rettigheder", men i den för svensk publik beräknade öfversättningen, att de voro "jämlike i naturliga fördelar"! Men denna slapphet i formerna vid unionens genomförande, den har hårdt straffat sig i unionens historia, den har varit dess onda öde, ett smygande gift som beröfvat den all lifskraft och sanning; ty den har skänkt ett yttre sken af rättfärdigande åt meningar och handlingar, som alldeles förryckt unionens väsen, på samma gång som den för den opartiske sanningssökaren har i hög grad försvårat vägen till visshet om unionens verkliga mening. Om unionen icke hållit hvad den lofvat, så ligger alltså en god del af skulden hos dem som gjorde honom. Och härvid måste man särskildt beklaga, att den berömde hjälte, som med sådan eld och kraft satte verket igenom i bekymrade tider, att han icke var en svensk man, utan en främling af sydländskt blod, således från början utan det stränga sinne för formens betydelse som kännetecknar den germanska folkrasen, därtill uppvuxen i den formlösaste af alla tider, van att se den personliga kraften gå segrande fram och länka händelserna utan småhinder i former och bokstäfver! De stora handlingarnes man visste icke, att hvarje litet ord i en rättslig öfverenskommelse kan blifva till en stor handling.
Källa: Project Runeberg ·