Sida 28
äfven GL. § 112 på grund af hänvisningen i RA. § 12. B) Stadgar som kunna ändras med samtycke af Norges storting och unionskonungen (handlande äfven med svenska rådgifvare). Dit hörer återstoden af Novembertraktaten (n:r 1), hvaribland märkes främst § 4 (om unionskonungens religion), §§ 11—15 (om Norges styrelse i följd af unionen), § 25 (om unionskonungens makt som norsk krigsherre) samt § 111 (om unionsflaggan). Särskildt märkes, att allt hvad som rör föreningen skall för Norges del behandlas såsom grundlag, medan det för Sverige blott har karakteren af fördrag eller lag; Norge skall alltid samtycka vid tvenne storting och till sist med 2/3 pluralitet, för Sverige räcker det med vanlig majoritet vid en och samma riksdag — därest öfverhufvud riksdagen skall medverka. Bättre kan ej visa sig det intima samband som finnes mellan Norge och unionen; hela unionen ingår i Norges författning, ty det är först genom och endast genom unionen som Norge fått en själfständig tillvaro och en egen författning. Skulle unionen försvinna så återinträder Norge enligt folkrätten under Sverige som lydland. Sveriges själfständighet däremot är äldre än unionen och i ingen mån beroende af honom. Norge är själfständigt endast såsom förenadt med Sverige, Sverige skulle vara själfständigt lika väl utan förening med Norge. Detta är unionens olika betydelse för de bägge länderna.
Nu förstå vi ock hvarför man äfven i yttre måtto inrymde en del af unionen i själfva den akt som bär titeln Norges grundlag och således undanryckte den biten af GL. undan Norges egen "rådighet". Äfven Sveriges främsta grundlag, Regeringsformen, innehåller åtskilligt af natur att angå unionen, nämligen — vill det synas — §§ 1, 2, 11—13, 39—43, 91—94; flere af dem hafva varit förebilder för unionsbestämmelser i GL., och försåvidt Sverige vill hafva kvar unionen kan det icke med någon af dem handskas alldeles efter behag, det kan t. ex. icke i § 11 förbjuda utrikesministern att befatta sig med andra än rent svenska
Källa: Project Runeberg ·