Sida 10
namnet blef de förenade rikenas konung. Själf hade han icke alldeles kunnat undgå ogynnsamma intryck af sakernas utveckling, och särskildt berördes han obehagligt af stortingets beslut 1816 om adelskapets upphäfvande — en farlig sak att röra vid under den närvarande europeiska situationen, och för öfrigt ett streck i Karl Johans personliga politik, som gärna ville räkna med ärfda institutioners lojalitet och makten af konunganådens vedermälen. I allmänhet fäste han dock icke mycken vikt vid dessa tidens tecken; han betraktade dem blott som öfvergående missljud, födda ur en tillfällig stämning, som ett fortsatt förtroende från konungens och Sveriges sida snart skulle öfvervinna. Han beredde sig därför nu, till uppfyllelse af GL. § 10, att gifva Norge ett stort yttre bevis på dess nyvunna rang som själfständigt rike. Den 7 Sept. mottog konungen under ovanliga högtidligheter den norska kronans insignier i Trondhjems gamla domkyrka, som på 336 år icke sett någon konungakröning.
Festligheterna skulle emellertid få ett efterspel, som i viss mån tog bort det goda intrycket af dem. Den allmänna förtjusningen i Norges bygder gick nämligen ända därhän, att folket i några landsorter (bonden Halvor Hoel i Hedemarken) reste sig mot stortinget till förmån för en starkare konungamakt. Väl kväfde konungen själf genast dessa rörelser; men en misstanke stannade det oaktadt kvar att han haft sin hand bakom böndernas spel, och denna grundlösa tro vann så mycket lättare mark, som det var kändt att konungen redan förlorat all smak för liberalismen i den grundlag han 1814 skänkte norrmännen och att han nyss haft en agent (Röslein) i Norge, som där af missriktadt nit fört upphetsande tal mot stortinget.
Vid denna tid drog sig Mörner, som icke alldeles varit i konungens nåd, tillbaka från ståthållareposten, den 10 Okt. 1818, och fick till efterträdare en vida märkligare man, generalen Johan August Sandels, hvars namn för alla tider
Källa: Project Runeberg ·