Sida 31
hade efter sin plats i Sveriges konungalängd, äfven då han uppträdde som Norges konung; 3) Sveriges och Norges nationalfärger sammanblandades, så att t. ex. en norsk skyllerkur befunnits målad gul och blå och de norska officerarnes nya kappor stötte i samma färger; 4) Norges vapen användes i svenska riksvapnet på mynt och sigill; 5) svenska riddarordnar gåfvos åt norrmän; 6) på unionsflaggan voro de svenska färgerna öfvervägande; 7) de diplomatiska ärendenas behandlingsform gaf Sverige företrädet. Alla dessa förhållanden betecknades såsom beroende på “ofullständigheter i unionsakterna“ af natur att såra Norges nationalkänsla och rubba unionens grundval, bägge folkens likställighet i rättigheter; hvarför de kräfde snar bot genom reformer i lagstiftningen. Om likställighet i skyldigheter till unionen hördes intet ord.
Dagen efter denna inlagas framkomst och innan tinget själft hunnit fatta beslut däröfver, blef stortinget af konungen upplöst, under påtryckning från utlandet, särskildt Ryssland, som i Norge fruktade en ny revolutionshärd. Härigenom blef situationen än mer tillspetsad, särdeles som äfven den svenska pressen med “Svenska Minerva“ i spetsen nu drog blankt emot Norges fåfängliga färd. Men konungen stillade det annalkande ovädret med sin vanliga diplomatiska skicklighet.
Den 19 September 1836 återbesattes, efter 7 års vakans, ståthållareposten i Norge, och denna gång med en norrman, grefve Vedel, hvars erfarenhet, anseende och unionsvänlighet gjorde honom själfskrifven därtill. I hans hand och under de ändrade förhållandena skiftade ämbetet nu natur, så att det blef snarare ett konstitutionellt premierministerium än ett kungligt ställföreträdarskap; och hans egen person var särdeles ägnad att utföra medlarens roll i de unionella konflikterna. Därpå lät konungen förelägga det nyinkallade stortinget de lagar om kommunal själfstyrelse, som sedan fingo sanktion den 14 Jan. 1837. Genom dem var en framtidsdiger institution inrättad i Norge, en
Källa: Project Runeberg ·