Unionen. Del 2. Unionens historia 1814-1891

stödjepunkt for det nationella lifvet och en förskola till politisk uppfostran, visserligen af natur att skärpa de små synpunkterna och ensidiga intressena; men för tillfället verkade dess införande välgörande på stämningen, enär det sedan flere år tillbaka varit ett nationellt önskningsmål, som endast genom regeringens motstånd blifvit undanskjutet. Man kunde nu med mera lugn afvakta tingets åtgärder vid unionsfrågorna. Som förelöpare framdrog tinget frågan om handelsflaggans berättigande på alla haf och uttalade sig därför den 23 Jan.; denna sak hölls skild ifrån de egentliga unionsfrågorna, enär tinget här kunde åberopa Norges i GL. § 111 tydligen skrifna rättighet. Dagen därpå upptogos till behandling de andra tvistepunkterna. Det befanns att konungens försonliga politik hade verkat så mycket, att åtminstone några af den förra konstitutionskommitténs anmärkningar förfallit; man talade sålunda icke längre om konunganamnets ordningstal eller slarfvet med nationalfårger eller de svenska riddareordnarne. Kvar stodo i stortingsadressen af den 24 Jan. 1837 de fyra besvärspunkterna angående krigsflaggan, vapnet, titulaturen och de diplomatiska ärendena. I dessa punkter begärde norska folket alltså reformer, och detta visserligen icke som en nådegåfva utan såsom uppfyllelse af Norges genom likställighetsprincipen skapade rättskraf.

Frågan om handelsflaggan fick snart nog en för Norge tillfredsställande lösning, då konungen den 11 April 1838 upphäfde de hinder, som föregående förordning upprest emot dess begagnande hvar som helst. Från den tiden hafva således norrmännen kunnat föra sin egen flagga på alla världens haf; det var en fröjdefull dag för nationalkänslan, och den firades med jubel rundt om i Norges bygder. Med den stora adressen syntes det däremot i förstone gå sämre. Norska statsrådet ställde sig (den 14 Febr. 1837) på tingets sida, utom i frågan om titulaturen som ansågs böra vänta till ett tronskifte; och det norska reformprogrammet var alltså förminskadt till tre punkter, då det kom inför konungens ögon;