Sida 33
statsrådet hade därvid föreslagit nedsättningen af unionella kommittéer att bereda sakerna. Men konungen ställde sig i början afvisande. I det längsta hade han litat på verkan af sina outtröttliga välgärningar mot Norges rike; han hade blifvit styrkt i sitt hopp genom de teeken på personliga sympatier, han i Norge rikligen mottagit; men nu vid dessa ständiga anspråk svek honom ändtligen tålamodet, och hans svar den 21 Febr. blef en skarp tillrättavisning, där unionens tillblifvelse framhölls i dess rätta ljus, och för första gången uttryckligen betonades, att jämlikhet i rättigheter har till nödvändig förutsättning jämlikhet i skyldigheter till unionen. Och denna grundsats fasthöll han, då han omsider efter tvenne år verkligen beslöt sig för att hänvisa de af stortinget resta besvären till en unionell kommitté.
Den 30 Jan. 1839 sammankallade konungen ett sammansatt statsråd i Kristiania och utnämnde där 4 svenske och 4 norske män att taga itu med de öfverklagade bristerna i RA. Till dem öfverlämnades alltså stortingsadressen 1837, sådan den kommit ifrån norska statsrådet; det var frågorna om krigsflaggan, om vapnet och om de diplomatiska ärenderna — Norges trenne kraf på jämlikhet i rättigheter. Men vidare anvisades som föremål för kommitténs verksamhet frågorna om en rättvis proportion mellan länderna vid gemensamma utgifter och vid försvaret; detta var Sveriges klagomål och unionens egna kraf och gällde Norges jämlikhet i skyldigheter.
Det var alltså med trenne norska och tvenne svenska kraf ombord som den första stora unionskommittén nu gaf sig ut på unionsreformeringens villande haf. Snart nog insåg dock kommittén, att det icke gick så lätt att behandla lösryckta frågor för sig. I norska statsrådets Stockholmsafdelning väcktes då, den 6 Juni 1840, fråga om att utvidga kommitténs uppdrag till en revision af hela RÅ. Norska regeringen afstyrkte i början, och dess utlåtande den 29
Källa: Project Runeberg ·