Sida 46
grund än 1818 och 1819. Då hade man nöjt sig med att stadga skyldighet för rikena att på anmodan utlämna förbrytare ; men detta hade icke, såsom i en motion vid riksdagen 1859 klagades, hindrat de norska bönderna från allehanda ofog vid gränsen; nu ville man därför pålägga det ena rikets invånare direkt skyldighet att hörsamma vederbörlig kallelse från det andra rikets myndigheter och på samma gång gifva laga kraftvunna domar direkt verkställighet äfven i unionslandet. Så hade 1851 års riksdag begärt, och så hade kommittéförslaget af den 6 Aug. 1856 skrifvit; 1857 års riksdag antog (i Okt.), men 1857 års storting förkastade (d. 17 Sept.), efter en motivering som kastade skugga på det svenska rättsväsendet i allmänhet och särskildt framhöll bristen på ett advokatstånd såsom ett tillräckligt skäl för utländingen att ej anförtro sin rätt åt dess domstolar.
Den misstämning, som i Sverige satt kvar efter 1844, växte efter detta till en harm, som blott väntade på ett tillfälle att bryta löst. Och tillfället kom — tidigare kanhända än någon anat.
Ståthållarstolen i Norge stod vid denna tid åter tom. I Aug. 1840 hade Vedel gått ur tiden, och med honom bortgick den uppriktigaste vän unionstanken någonsin haft i Norge. På hans plats kom i Febr. 1841 förutvarande norske statsministern Lövenskiold, en man med mer gedigna än lysande egenskaper, till lynnet konservativ och aristokrat, Norges störste karakter under unionens dagar.
Källa: Project Runeberg ·