Sida 52
båda rikenas intressen erkännes nu icke vara för handen“. Härmed var åter ett steg taget utför det sluttande planet — en ny eftergift gjord åt den norska uppfattningen, att folkens intressen mot hvarandra skulle gå framför deras plikter mot unionen.
Det var med bestämd afsikt att vid en lämpligare tidpunkt upptaga revisionen i den antydda andan, som konungen denna gång lät frågan falla. Och tiderna syntes snart nog vilja bättra sig. Efter stormen kom lugn, de svallande passionernas vågor lade sig till ro, och på uppbrusningen följde, som gärna sker, en fridsam och försonlig stämning. Då således Anckarsvärd återkom med sin motion, fann han allmänna meningen emot sig och mötte afslag hos alla fyra stånden, i April 1863; och som svar därpå kom från Norge ett stortingsbeslut af den 14 Juni samma år, hvarigenom det öfverlämnades åt konungen att välja tid för en fullständig revisions företagande, och således det hinder däremot undanröjdes som låg i tingets vredgade adress från Aprildagarne 1860. Konungen hade nu således blott att se tiden an.
Emellertid skulle uppmärksamheten åter för en tid dragas ifrån unionens inre frågor till världshändelsernas spel utanför dess portar. Väl sökte det deltagande, med hvilket norden åsåg Polens dödsryckningar vid Rysslands fot, förgäfves omsätta sig i politisk handling; men Danmarks sluträkning med sina tyska och förtyskade biländer, som nu skulle göras upp, var en fråga som berörde känslor och intressen inom de förenade rikena på ett långt närmare och allvarligare sätt. Än en gång strömmade skandinavismens berusande vin genom känsliga sinnen. Karl XV själf var personligen gripen däraf djupare t. o. m. än någonsin hans fader. Det var endast genom det svenska statsrådets fasthet (Gripenstedt), som Sverige-Norge år 1863 undgick att ryckas in i Danmarks olyckliga krig med
Källa: Project Runeberg ·