Tillbaka Read Runeberg

Unionen. Del 2. Unionens historia 1814-1891

Originalsida 64
Originalsida 64
Originalsida 64
Originalsida 65
64–65

Sida 64

sin början. Det svenska förmynderskapet slätas nu bort bit för bit. Sedan dess yttre tecken alldeles försvunnit genom besluten i etikettsfrågorna 1844, och sedan ståthållaren ej längre tages från Sverige, återstår nu däraf endast Sveriges rätt öfver utrikesministeriet. Och detta betyder redan mindre i sak än i form; ty dels har Norge sedan 1835 en ledamot i konseljen, och dels får själfva konseljformen allt mera lämna plats för behandlingen i statsråd, där Norge genom RA. § 5 har full delaktighet; resolutionerna 1836 och 1842 hafva ju öfverfört hela konsulatväsendet och alla (gemensamma) handelstraktater från konseljen till statsråd; och när högpolitiska affärer komma före, såsom 1848—51 och 1863—64, så anlitas statsrådsformen utan vidare. I utrikeskabinettet anställas fortfarande norske tjänstemän, och detta blir regelbundet efter kabinettets ombildning 1858, ehuru 1860 års konstitutionsutskott och statsrevisorer åberopade RF:s’ tydliga föreskrift i § 28 däremot. I konvojkommissariatet sitter alltid en norrman, till ämbetets upphörande 1867. Äfven på de diplomatiska posterna synas nu ofta norrmän; och i konsulatväsendet vinner Norge 1858 sin fullkomliga jämlikhet, liksom främmande konsuler i dess städer numera alltid mottagas i dess eget statsråd.

Medan således den principiella likställigheten arbetar sig fram i allt som rörer folkens intressen och rättigheter inom unionen, så gör sig den naturliga olikheten gällande så snart frågan är om uppoffringar och skyldigheter till unionen. Vid fördelningen af gemensamma utgifter i allmänhet har man så småningom, utan formligt aftal, börjat lägga folkmängden till norm, så att Sveriges bidrag blifver 12 delar af det hela (70,6 procent) och Norges 5 delar (29,4 procent). Efter denna grund skulle alltså rikena utgöra så väl gemensamma utgifter af tillfälligt slag (såsom kostnaderna för deras deltagande i världsutställningen i Paris 1867) som de ordinarie till konungahuset och diplomatien; i sistnämnda hänseende dröjde det dock ända till 1857, innan Norge gaf sin fulla lott. I fråga om utgifterna

Källa: Project Runeberg ·