Sida 66
fritager sig från all delaktighet i Sveriges försvar. Ännu ligger dock faran mera i form än i sak, så länge Norge åtminstone bevarar samma förhållande mellan liniens och landtvärnets styrka, som ingick bland Sveriges förutsättningar då det år 1814 gaf sitt bifall till § 25 i GL.
Medan unionsförfattningens tillämpning sålunda medförde allt djupare förändringar i det 1814 aftalade förhållandet, stod emellertid författningen själf så godt som stilla. De stora ansatserna till att bygga om det hela gingo ju alldeles i kvaf. Ett och annat reparationsarbete i unionens rättsliga ytterbyggnad hann dock under perioden utföras. Så drog 1840 års ombildning af svenska statsrådet med sig vissa förändringar äfven för unionens del. Den 16 Maj 1840 ändrades RF. § 13 därhän, att krigs- och fredskonseljen hädanefter fick 10 svenske ledamöter, de tio statsråden. Samma dag sanktionerades den nya lydelse af RF. § 43, hvarigenom justitiestatsministerns själfskrifvenhet till ordförandeplatsen i Sveriges t. f. regering upphörde och konungen i stället fick utse denne ordförande efter behag bland statsråd och prinsar. Den 9 Nov. 1844 bragtes Sveriges grundlag, genom ändringar i §§ 39 och 43 RF., i öfverensstämmelse med de förhållanden som genom unionen inträdt, i det nu uttryckligen tillades, att riksföreståndarskap inträder först sedan konungen rest utom Sverige och Norge, samt att t. f. regering i Sverige sättes äfven då konungen “till konungariket Norge“ reser. Detta riksföreståndarskap själft fick, genom ändringar i RA. § 7 af den 8 Maj 1841 för Sveriges del och den 2 April 1845 för Norges, delvis nya beståndsdelar och arbetsformer; Sveriges statssekreterare och hofkansler hade nämligen försvunnit; på svenska sidan i interimsregeringen kommo därför nu de 10 statsråden allena (liksom i krigs- och fredskonseljerna), på norska sidan motsvarande 10 statsråd (i krigskonseljen fortfarande minst 8 och i fredskonseljen 3 norrmän); bland dem blef i rent
Källa: Project Runeberg ·