Sida 70
den 28 Maj 1873 förnyade sina gamla beslut om ståthållardömets afskaffande till förmån för en ny norsk statsminister, så visade sig opinionen i Sverige böjd för eftergift i själfva saken; det återstod blott att finna en form för bifallet, som ej alltför mycket bröt af emot Sveriges förut framställda anspråk på deltagande. Konungen sammankallade därför den 5 Juni 1873 ett norsk-svenskt statsråd i Stockholm, att yttra sig i denna formfråga hvar sanktionen borde ges; här förklarade den svenska sidans män (Adlercreutz), att frågan väl berörde Sveriges intressen, men att intresset vore så litet att saken gärna kunde få afgöras i rent norskt statsråd. Och så afskrefs genom beslut af Norges konung allena detta viktiga föreningsvillkor, utan att det väckte mera motstånd än en maktlös protest i konstitutionsutskottet och några harmsna ord i riksdagens kamrar nästa år.
1873 års reform är en direkt fortsättning på den bana, på hvilken närmast föregående steg tagits 1844, men som sedermera varit afbruten. Den stora unionskonflikten var nu löst på det sättet att Norge fullständigt genomdrifvit sin vilja. Redan det förhållandet, att saken företagits ensam utan samband med andra unionsreformer, var en triumf för Norges politik; reformen själf gick uteslutande i riktning mot Norges ensidiga likställighet i rättigheter; och sättet hvarpå den företogs bevarade knappast skenet af att Sverige
Källa: Project Runeberg ·