Sida 73
riksrättsdagarne det svenska statsrådet (Thyselius) på konungens tillfrågan afgifvit den förklaringen (den 6 Mars 1884), att unionens väsen betingar såväl konungens fasta veto mot ändringar i GL. som hans fulla makt öfver Norges krigsstyrka (hvars användning till unionens försvar har sin enda skrifna regel i denna GL:s § 25). Det artade sig härmed ett ögonblick till en ny unionell konflikt liksom 1860. Men ställningen i Sverige var förändrad; nationalmotsatsen som då kändes stark nog att hålla riksdagen enigt samman, och liberalismen som dess banérförare, mot Norge, den har förlorat sin kraft; partiintressena skymma den undan; stora tidningar tala Norges sak; en till Stockholm i agitatoriskt syfte anländ norrman hyllas af ett hundratal riksdagsmän, som förklara den norska frågan vara Sverige likgiltig (“Ullmannsfesten“ den 22 April 1884); andra kammaren har majoritet (84 röster mot 62, den 18 Maj) för ett förslag hvilket under dessa förhållanden ej kunde fattas annat än som en opinionsyttring för Norge (Hedins motion, se nedan); tre dagar senare har ministären Thyselius fallit — och så blir intet annat öfrigt för konungamakten i Norge än att kapitulera. Inga förskönande former kunna upphjälpa detta faktum, då tingets anförare i striden, den norska nationalensidighetens ledare och hufvudman, unionstankens motståndare i alla frågor sedan 30 år tillbaka, Johan Sverdrup den 26 Juni 1884 såsom Norges statsminister tager säte vid konungens rådsbord.
Norges konung har kapitulerat, och unionstanken följer honom efter. I värnepliktslagen af den 16 Juni 1885, — Sverdrups personliga verk — sätter den norska parlamentarismen sin första mogna frukt.
1885 års morska värnepliktslag är den enda europeiska härordning under detta århundrade som afgjordt minskat en stats försvarsstyrka. Redan detta är i och för sig betänkligt inom en union, som har gemensamt försvar till hufvudändamål och mening. Men värre är, att minskningen afsiktligt drabbat just den del af norska armén som står
*
Källa: Project Runeberg ·