Sida 75
proportion — öfningstiden, förut 140 dagar per man, blifver nu blott 102, och det samlade antalet tjänstedagar på en bataljon, hvaraf hittills öfver 70 procent fallit på linien, sänkes för dess del till 37. Den försvagning unionsarmén undergick 1885 kan således betecknas därmed att den från 71 procent af Norges hela styrka sättes ned till procentsiffran 37 — och detta både i kvalitet och kvantitet, både i manskap och i krigsduglighet.
Med bortåt två tredjedelar af sin här står Norge numera utom unionen. Ingenting kan bättre visa unionens yttre och inre svaghet än att detta kunnat ske utan öppen kränkning af dess former. Unionen saknar i själfva verket alla garantier för sitt eget verkliga bestånd. Sverige hade ingen formell rätt att gripa in; och Norges konung var för hårdt slagen för att kunna tänka på motstånd.
Medan Norge på detta sätt, under skyddande förklädnad, började lösa sig fritt från skyldigheterna till unionen, voro de styrande i Sverige i full färd med att efterskänka Sveriges sista privilegium och erbjuda Norge likställigheten i rättigheter på det enda fält, som ännu stod tillbaka, utrikesstyrelsen. Försök att skärpa det konstitutionella ansvaret för de ministeriella målens behandling hade vid mer än ett föregående tillfälle varit å bane i Sverige (1840,1860, 1872, 1877), men i allmänhet strandat på sakens unionella innebörd; ty om dessa mål öfverflyttas till svenska statsrådet, då skola tre norrmän enligt RA. § 5 i och med detsamma få inflytande därpå, den norska regeringens betänkande bör alltid inhämtas, och stortinget har rätt att se alla
Källa: Project Runeberg ·