Sida 77
position uppgifven som vållat hela krisen 1860 och som ännu 1873 till skenet bevarats — Sveriges konung har utlämnat GL. åt stortinget, såsom Norges konung måste göra under vetostriden.
Men svenska regeringen gaf icke upp hoppet ännu. Då den först valda formen strandat på norrmännens anspråk, vände man tanken till en annan för att ändtligen få saken igenom. Redan den 15 Maj var åter det sammansatta statsrådet samladt; här utvidgades anbudet därhän att den ministeriella konseljen skulle bestå af tre norrmän (i förra förslaget blott två) vid de tre svenskarnes sida, och det ålades svenske justitieministern och norska regeringen att hvar för sig utarbeta förslag till ändring i RA. i detta syfte; hvarjämte äfven norska GL. borde få ett tillägg i samma riktning, till full motsvarighet mot svenska RF:s § 11. Man har sålunda återkommit till det unionella statsrådet i 1867 års revisionsförslag, men utan dess vidsträckta befogenhet och utan att vid dess sida bibehålla en särskild konselj för löpande mål. Den 8 Mars 1886 hade justitieministern (von Steyern) sitt förslag färdigt, och en vecka senare norska regeringen (Sörenssen) sitt, bägge i form af två nya moment i RA. § 5 (hvartill för den senare partens del kom ett tilläggsförslag vid GL. § 28); genom det ena momentet skulle de tre norrmännen komma in i konseljen, genom det andra en norsk stortingskommitté införas med samma begränsade rätt att se protokollerna som Sveriges konstitutionsutskott. Så långt var allt väl; men bakom ordalagen i de bägge förslagen gömde sig tvenne väsentliga skiljaktigheter. Svenskame ville nämligen bringa alla de ministeriella målen inför den föreslagna konseljen, norrmännen blott de gemensamma; och svenskarne ville beteckna utrikesministerns svenska kamrater i konseljen såsom “två andra ledamöter af svenska statsrådet“, medan norrmännen kort och godt talade om “tre ledamöter af det svenska statsrådet“. Hvad dessa olikheter betydde, det kom fram i sammansatta statsrådet den 30 Mars. I förra punkten åberopade
Källa: Project Runeberg ·