Sida 80
bestämmelser om hvad som med inhemska varor skulle förstås och tillades kläder bland undantagen från den fria handelsförbindelsen rikena emellan. Sedan Sverige året därpå afgjordt öfvergått till den protektionistiska tullpolitiken, blef behofvet af skydd mot Norge ännu större, och den 30 Maj 1890 utfärdades en ny mellanrikslag. Den fortsätter i samma riktning som 1887 års reform, undantager från den inbördes tullfriheten äfven väfnader samt järn- och stålvaror och söker i öfrigt genom skärpt kontroll och nya förbud hindra missbruken från Norges sida, utan att den dock kunnat alldeles häfva de öfverklagade missförhållandena. Denna lag blef (liksom redan 1887 års reform) ställd på två års uppsägning, medan den gamla lagen kunnat af ena riket uppsägas på ett år allena.
Grunden till denna intressenas sammanstötning äfven på det merkantila området ligger i de bägge ländernas naturliga olikhet. Norge har icke mycket att skydda mot utländsk konkurrens, dess hufvudnäringar äro skeppsfart, fiske och skogsdrift och alla dessa näringar kräfva fri och öppen förbindelse med främmande land; Norges naturliga handelspolitik är därför frihandel. Sverige åter måste i dåliga tider känna ett starkt behof af skydd för sin modernäring jordbruket och därmed sammanhängande industriella intressen. Till alla öfriga motsatser mellan länderna sällar sig alltså äfven den djupt ingripande motsatsen mellan protektionism och frihandel. Men denna motsats inverkar ej blott på deras inbördes handelsförhållanden, den måste äfven spela in i och försvåra deras gemensamma handelspolitik mot utlandet. Äfven på detta håll hade de svenska intressena fått maka åt sig för Norges. 1882 köptes för andra gången af hufvudsakligt hänsyn till Norge en fransk sjöfartstraktat med en handelstraktat, som kostade Sverige närmare en millions årlig förlust i tullinkomster, men Norge så godt som intet; och 1883 offrade Sverige för en traktat med Spanien, denna gång så godt som uteslutande för Norges skull, hundratusentals kronor i sina
Källa: Project Runeberg ·