Sida 86
De partiella reformernas tid synes förbi, liksom förut totalrevisionernas. Om konstitutionsutskottets Aprilbetänkande kan anses beteckna slutpunkten därpå från svensk sida, genom att anbefalla en återgång till allmän revision, så pekar äfven det nya norska programmet ut därifrån till en enda stor och allomfattande reform — unionens upplösning till en förening i konungens blotta person. —
Året 1891 skulle dock ej gå sin kos utan att dessförinnan ännu ett af unionens ankartåg brustit. Vicekonungadömet hade 1814 insatts i unionsförfattningen på de svenske underhandlarnes förslag. Ännu 1844 års kommitté hade utan motsägelse karakteriserat det som en förmån för Norge. På senare tider hade emellertid uppfattningen däraf i Norge undergått en förändring, det började ses med oblida ögon såsom innebure det ett provinsmärke; då därtill kom att det visade sig sakna praktisk betydelse, och föröfrigt befarades vara ägnadt att blanda en blifvande konung in i de norska partistriderna, så föreslog Qvam 1886 dess upphäfvande; och detta vann fullbordan den 30 Juni 1891. Sanktionen gafs i rent norskt statsråd; på Sveriges rätt till deltagande — samma rätt som i ståthållarfrågan — tänkte numera ingen.
***
Den skandinaviska unionens första tid hade uppenbarat att någon trefnad och säkerhet icke stod att få i det gamla huset där Sverige satt i större salen. Där kom då en andra period med stora byggnadsplaner; på den gamla grunden skulle en fullständigt ny boning åt unionen uppföras, med lika rum för bägge folken. Planerna kunde ej genomföras; efter en första svår sammanstötning mellan folken måste de uppgifvas; huset fick vara som det var,
Källa: Project Runeberg ·