Sida 186
1838
Geijerska »affallet».
QTaiTVET Ar
©. ©eiier*
H:o 1« Januari Månad. i§3§.
Professor E. G. Geijer.
Liberalismen vinner en anhängare af betydenhet.
Professor Erik Gustaf Geijer öfverger sin konservativa politiska åskådning och hyllar i sin tidning, Litteraturbladet, de liberala idéerna.
I sin nya uppfattning ifrar han bland annat för skolans frigörelse från kyrkan, förbättrad folkundervisning, friare nä-ringslagar och förändrad representationsreform.
Ur Geijers programförklaring:
— Jag vet ej om de liberala theorierna häx vilja skryta af en seger; men visst är, att Philantrophien eröfrat mig åt dem. *
I sanning, det båtar föga, att, med tillslutna ögon och föråldrade anspråk, tro sig kunna stämma tidens och lifvets ström.
*
En redlig arbetare är Guds ädlaste verk! — Lefve arbetaren! — Och en arbetare är äfven jag. Det är det enda hvaraf jag vill berömma mig.
-------------------
På Nyårsdagen 1838.
Ensam i bräcklig farkost vågar Seglaren sig på det vida haf; Stjemhvalfvet öfver honom lågar, Nedanför brusar hemskt hans graf. Framåt! — så är hans ödes bud;
Och i djupet bor, som uti himlen, Gud.
E. G. Geijer.
Professor Geijer klarlägger sitt ställningstagande:
------Från vår så kallade Historiska
Skola har jag genom historiska studier affallit. — Om det nu t. ex. genom sådana skulle blifva klart, att, oaktadt allt det vackra, som kan sägas om Ståndsmonarkien i verklig mening, Sverige merendels så olyckligt föreställt en sådan, att det snarare deraf haft olägenheterna, än fördelarna, — om man, i den söndring hvarunder historien ofta visar nationen, finner sig uppmanad att eftersöka den enhet, som, mer i sinnelaget dold, än uti inrättningarne uttalad, likväl uppehållit det hela — om man önskar denna sanna medborgerliga enhet (väl värd namnet, då den, oaktadt alla hinder, ändå ej underlåtit att visa sin tillvarelse och verksamhet) äfven lagligen utpreglad i Svensk författning, i Svensk uppfostran, i Svenska näringsförhållanden; är det väl orätt, att både tillkännagifva (hvilket härmed sker) och att söka utveckla (hvilket, vill Gud, skall ske) en sådan öfvertygelse ? — Att på denna grund försöka — en bemed-ling — men en ärlig bemedling — af tänkesätten, är också målet för detta blad; ett bemödande, som ej derföre bör hånas, att krafterna långt ifrån svara mot företaget. — En sådan slags verksamhet är i alla fall den enda, som mig blifvit beskärd. Jag är intet skapande snille; ehuru jag hoppas kunna erkänna och vörda det, ehvar det finnes. Jag är en man ur hopen, och tackar Gud för ingen högre gåfva, än att jag vet med mig sjelf, hur äfven den enfaldigaste är till mods. Hvilka bundsförvanter man nu mera vill gifva mig gör ej mitt bekymmer. Jag hoppas på liksinnade, och är färdig att i deras leder uppträda äfven såsom gemen.
För namn är jag ej rädd; men en sak, och jag vågar säga en stor sak, ligger mig om hjertat. £ G Get>(.r.
litteraturbladet.
Vännerna och kollegerna ta afstånd.
Det är icke obekant, äfven här i huf-vudstaden, hvilka häftiga påkänningar hr Geijer af åtskilliga vänner och embets-bröder vid universitetet nödgats för Litteraturbladets skull utstå! Så skall t. ex. en bland de yngre professorerna, men i hög grad tillgifven den äkta Upsali-ensiska skolan, för några veckor sedan i en större sällskapskrets hos ställets förnämsta dignitär, hvarest de båda befunno sig, icke utan betydlig bitterhet hafva attackerat herr G., för det han, hvilken de öfrige hittills vördat såsom den historiska skolans chef och ett slags herde för hjorden, nu så plötsligt lemnat sina får på villostigen.
En annan professor berättas till och med hafva gjort hr. G:s uppträdande såsom publicist till föremål för ett icke ser-deles blidt omdöme i ett stycke af en föreläsning.
A ftonbladet.
Ur bref till P. D. A. Atterbom.
*Vi gömma den gamle Geijer i ett tacksamt hjerta, emedan han har hjerta; den hjertlöse, moderne Geijer är en fanfaron, en pöbelkung, den der må gälla för hvad han kan hos sin allmänhet men för oss såsom en politisk narr, hvilken knappast är värd vårt förakt.»
Albano — A dier sparre.
Marsch.
För Gnd och sanning, rätt och ära
Är hvarje man en född soldat;
Och för sin pligt att vapen bära,
Det är den bästa hjeltedat.
Den något vet att älska mera
Än lifvet, och att frakta mer
Än döden, svag för ingendera,
Han har det rätta krigsmaner.
E. G. Geijer.
Källa: Project Runeberg ·