Sida 68
1817
Reformationens 300-års Jubileum.
öfver hela Sveriges Rike hölls den 31 October Tack« sägelsefester till åminnelse af de 95 Tesernes upp» spikande på Kyrkporten till den Wittenbergska Slottskyrkan.
H. M. Konungen, hvars helsa icke tillät Honom be« gifva sig till Slotts«Capel* let, hade i sine egne rum Gudstjenst. — I Upsala Domkyrka talade Frofes» sor Eric Gustaf Geijer.
Martin Luther.
Ur TAL
hållet på Kongl. Carolinska Lärosalen i Lund, vid Jubel-Festen 1817,
af Esaias Tegnér.
--------Det gifves i allmänhet ingenting svårare än att
rätt bedömma sin egen tid; likasom konstnären har svårast att träffa sin egen bild. En hvar utaf oss kämpar gema för sig sjelf, och kan ej bedömma annat än hvad som närmast tränger in på honom; likasom den simple soldaten värjer sig sjelf i slaget och nedslår sin närmaste motståndare, men om slagets gång vet han föga eller intet. Endast Fältherren står på höjderna och öfverser med klara blickar det hela. I mera än ett afseende liknar också vår tid ett fältslag. På dess utgång beror icke dagens eller landets öde, men seklernas och mensklighe-tens. Tidsandan gör som stora fältherrar: han manövrerar för att förvilla: det är ej lätt att gissa hvad han egentligen åsyftar. Allt är parti för eller emot: det är svårt att dömma utan väld och vrede. Emedlertid är en sådan dom nödvändig för en hvar, som icke vill försofva sitt tidehvarf.
På hafvet tar man solens höjd, för att veta hvar man är, och styrer derefter sin kosa. På jorden måste vi göra detsamma, och akta på tidens tecken, om tiden skall akta på oss.--------
Det går en mäktig ande genom våra dagars historia; en ädel gestalt, med svärd vid sidan och ömevingar på den strålande hjelmen. Jag känner honom rätt väl, frihetens höga Genius, ty jag är Svensk och jag har växt upp med honom. Det skrämmer mig icke, att det är blod i hans händer; ty jag vet hvilkas blod det är. Oförfärad vill jag se honom i de blixtrande ögonen; jag vill leka med hans svärd och trycka honom till mitt hjerta som en barndomsvän. I sig sjelf kan denna frihetsande, i sitt närvarande skick, anses som en ättelägg af reforma-
tionen. All frihet är i sin grund densamma, i tanken eller i staten. Han är Prest i den inre verlden, han är Statsman eller Hjelte i den yttre. Hvarhelst en förnuftig tankefrihet finnes, finnes derföre alltid en dylik borgerlig frihet, om icke i sanctionnerade former, likväl alltid i verkligheten. Men hvarifrån daterar sig all förnuftig tankefrihet i Europa, om icke från Lutherska reformationen?
Låt om oss se oss omkring utan väld och fördom! Hvad är det, som folken fordra i norr och söder?
De fordra endast hvad statens natur sjelfmant kräfver, så vida den skall vara en bildnings-anstalt för mensk-ligheten, och icke en Negerplantage, med millioner slafvar och en enda Herre med sina underfogdar. De fordra, att sjelfva få stifta de lagar de skola lyda, att sjelf va få bestämma de bördor de skola draga. De fordra ansvar, äfven å de herrskandes sida. De fordra yttranderätten så fri och oförkränkt, som ordningen och landets säkerhet kunna medgifva, emedan den är frihetens andedragt, emedan hvar och en, som onödigtvis inskränker den, skär tungan utur statens mund, och förråder, att han, lik Orientens tyranner, vill betj enas endast af stumma slafvar. De fordra, att man icke skall gäcka dem med ett tanklöst hjemspöke om rättigheter ärfda inom en enda slägt, som aldrig skulle kunna förverkas, hvarken genom missbruk eller oskicklighet. De fordra ett liberalare förhållande Stånden emellan, personlig säkerhet och helgden af rättigheter, som naturen skänkt hvarje mensklig varelse. De fordra, med ett ord, ingenting annat, än hvad vi i vårt fädernesland äge, och, med få mellan-skof, ägt sedan Odens tider.
Källa: Project Runeberg ·