Sida 83
1819
Ett pinligt Drama.
att aftvingra oskyldigt häktade en bekännelse om dubbelmordet på Hel-begånget, räcker afsky i hela Riket.
Rysliga fängelseinterieurer.
Först tvekade de, om de skulle våga att afvika från deras gjorda bekännelser. Jag frågade hvar-före de icke skulle våga. De svarade, att det då kunde vankas mera stryk, och att de icke uthärdade mera, utan ville heldre dö. Jag önskar, att vid detta uppträde alla de varit tillstädes, som ännu i vårt land, och i trötts af våra lagar, förfäkta de pinliga förhören, stryken, hand-klofvarnes påskrufvande, så att blodet spritter ut ifrån fingrame, de ohyggliga fängelserna, dessa mörkrets, stankens, orenlighetens helvetiska nästen, der menniskor på bara golfvet, icke ens underbäddade med halm, i bojor tillbringa dagar och nätter bland sina egna excrementer, frätas af ohyra, förtäras af sjukdomar och besökas endast af omensklighetens tjensteandar, som yrka pådigtade bekännelser, såsom det enda medlet att förlossas ur en sådan belägenhet.
Länsman Röösgren åtalas för att ha verkställdt pinliga Förhör med de anklagade å Smedjegårdshäktet.
Undersökning begärd af de i detta häkte förefallna uppträden mellan Röösgren och Petter Anderssons föräldrar.
Vid rannsakning d Smedjegården den g:de October ingaf Capi-tainen M. F. Leijonmark följande skriftliga anförande:
Om aftonen påföljande dagen uppkom Vaktdrängen Ekström i Anders Anderssons fängelse, påsatte honom handklofvarne och förde honom i Vaktmästaren Grönbergs rum, der denne tillika med Röösgren förut var. Nu tillsades Anders att bekänna; men då han sökte att förfäkta sin oskuld, erhöll Ekström tillsägelse att hämta en karbas. Denne återkom derpå med en dylik, tjock som en behållen käpp, försedd med flere valknutar i ändan. Med detta instrument slog Röösgren Anders först omkring 16 eller 17 rapp, hvarpå han anmodades till bekännelse. Då han fortfor att vidhålla sanningen, förnyades detta förfarande omkring fem eller sex gånger, under det Röösgren emellanåt sökte att få Anders att bekänna sig brottslig; men då det ej lyckades, slog han honom så länge han möjligen kunde tåla. Medan allt detta påstod voro både Grönberg och Ekström i rummen, äfvensom Anders hade handklofvarne på sig. Sedermera, och innan Anders skulle återvända till arrestrummet, tillsades Ekström att tillskrufva handklofvarne så, att det måste kännas, och föra upp honom. Detta skedde, sedan handklofvarne blifvit så hårdt åtskrufvade, att bloden sköt ut under naglarne, och då Anders utgick, yttrade Röösgren till honom: Bered dig pd frukost tills i morgon; du skall fd mera dä, om jag orkar att sid eljest. Uppkommen i arrestrummet, blef kedjan på handklofvarne fastslagen i dörrposten, så att Anders fick ligga på blotta golfvet, strax bredevid renhållnings-kärilet, och voro hans händer, genom de hårdt tillskrufvade fängslen, så förderfvade, att han ej en gång förmådde upptaga brödet, som lades bredevid honom på golfvet.
Qvinnan piskades med käppar.
Hustru Anna Olofsdotter vet åter att berätta, att i början af Maj Månad innevarande år, kom Vaktdrängen Ekström i hennes fängelse och hämtade henne till Vaktmästarens rum, hvarest hon fann Länsman Röösgren, Vaktmästaren Grönberg samt hans Hustru, en Stads-Fiscal Krook och ett främmande Fruntimmer. Röösgren anmanade då Anna att bekänna hvar det tjufgods fanns gömdt, hvilket Petter bortfört från Helsingeholmen; dertill Anna svarade sig icke veta något derom. Då fattade Röösgren henne i håret och slängde henne omkring i rummet, hvarunder han gaf henne flera hårda stötar i hufvudet med knytnäfvarne. Under denna behandling afdånade Anna tvenne gånger, eller som hon sjelf förmält, föll ned och kände icke till sig, men väcktes hvarje gång derigenom, att Röösgren fattade henne i håren och ryckte opp henne igen. Emedlertid bad Anna på det bevekligaste sätt Röösgren, att för Guds skull upphöra att så plåga henne; äfvensom Grönberg yttrade, att hon ej tålte mera. Derpå skickade Röösgren Ekström efter en knippa, så stor som han kunde hålla med begge händeme, af käppar, hvarpå han under en grof ed anbefallde Anna att taga af sig tröjan, det hon också gjorde. Nu fattade han henne i ena armen och slog henne med den ena käppen efter den andra, tills de voro utslitne, så att blotta stumparne funno s qvar.
Mördarens nådeansökan.
Stormäktigste Allernådigste Konung!
Jag vdgar icke begära lifvet, ty de grof va gerningar jag föröfval ålägger mig att lemna det; utan jag bönfaller i allerdjupaste underdånighet det täcktes Eders Kongl. Maj.t af Gunst och Ndd tillåta, att min efter afrättningen döda kropp finge i jord ned-gräfvas, till undgående af allmänt åskådande.
Under den ljufva förhoppning att Nådigst blifva bönhörd, framhärdar till dödsminuten
Stormäktigste Allernådigste Konung,
Eders Kongl. Maj.ts
A llerunderdänigste, tropligtigste undersåte
Smedjegårdshäktet d. 6 Sept. 1819. Pehr Andersson.
Pd begäran i underdånighet uppsatt af J. G. Häggroth
Munsterskrifvare.
Att Pehr Andersson erkänt innehållet af denna underdåniga böneskrift, samt derunder tecknat sitt Bomärke, betygar:
M. Lundmark. Olof Sundeil.
Länsman Röösgren har aflidit i Häktet.
Protokoll-Secreteraren Fredric Cederborg h, som tillsammans med Georg Scheutz utgaf tidningen An-märkaren, vilket blad i likhet med de anklagades Husbonde, Capitaine M. F. Leijonmark, kämpade för de oskyldigas sak.
Källa: Project Runeberg ·