Sida 202
1912
Sven Hedins
Tidens tecken.
Om frid och endräkt rådde över jordens länder, kunde vi slå oss till ro. Men hur är det i verkligheten? Säg mig om spänningen mellan folken under flera tiotal år varit så nära den stora urladdningen som nu!
Fråga första bästa officer ur Tysklands och Englands mariner om han tror på ett stundande krig mellan dessa makter, en strid på liv och död om herraväldet över haven, världshandeln och koloniområdena. Han skall småle i känslan av sin flottas härliga och oövervinneliga kraft och utan ett ögonblicks tvekan svara ja!
England skall hellre kämpa tills den sista rödjackan stupat, än att låta ryssen känna saltdoften av de ljumma vindarna från Persiska viken.
Sedan Axel Oxenstiernas dagar har Sverige knappast haft en verklig statsman. Därför har utrikespolitiken försummats, och försummelsen blivit en tradition som ingen får röra vid. Vi se ej längre än i stugväggen; vad därutöver är existerar ej för oss. Vi leva som om tanken på ett krig vore en vidskeplig reminiscens från forna, barbariska tider.
Genom vår egen lojhet och kortsynthet förlorade vi den trygghet som unionen innebar. Därför befinna vi oss år 1912 i samma läge som 1809, då vi, på samma gång, som vi måste slåss med ryssarna i öster, hade norrbaggarna i ryggen, alltid påpassliga att hugga in så fort vi voro i trångmål. Har trycket på västra gränsen upphört, eller är vår trygghet måhända mindre hotad nu än 1809? Är det slut med det långa grälet och kunna vi med lugn betrakta våra västra grannar som vänner, pålitliga i alla väder? .
Vi ha. sålunda, både i öster och väster, grannar, mot vilka vi alltid måste vara på vår vakt.
Svensken i allmänhet förstår tillvaron av denna fara och vet att den när som helst kan komma över oss som en verklighet. Men han slår dövörat till därför och skjuter undan de mörka tankarna, för att ostört kunna glamma vid punschbålen och spelbordet, i ölstugor och på krogar.
Under främmande ok.
Salongshjältarna, de eldröda tidningsredaktionerna, folkledarna, bohemen inom konst och litteratur, alla dessa, som nu äro så modiga, men spårlöst försvinna då de lukta krut, de skola säga att jag överdriver och söker skrämma bonden till förmån för försvaret. Kunna de med levande bevis giva sin ståndpunkt trovärdighet? Vår upplysta tid, civilisationen, kristendomen! Europas stormakter tillåta inga barbariska härjningar i våra dagar! Haag, fredskongresserna, fredspropagandan omöjliggöra barbariet! Så säger man ja.
202
Sven Hedin.
varningsord.
Skall kriget då aldrig upphöra? Jo bevars, när tvenne hemmansägare, som äro grannar, sluta tvista om diken, avloppsgravar och rågångar. När domstolarna icke längre hava några mål att handlägga, inga stämningar för oförrätt att behandla. När höger, vänster och socialister icke ha något otalt med varandra! Då försvinner kriget från jorden!
Hur ser det ut i en erövrad stat?
Låt oss tänka oss Stockholm efter striden. Det är slut med mötena på Fölkets hus — där bor en främmande general. Patruller ströva genom alla gator. Stadens borgare förbjudes vid dödsstraff att titta ut efter kl. 7. Operahuset och Operakällaren ha i en hast inretts till sjukhus, sedan man märkt att utrymningen av Serafimerlasarettet och Sabbatsberg icke var nog för de sårade. Baren å Rydberg är förvandlad till högvakt. På Grand Hotell och Royal bo idel fientliga officerare; i stora salen har kommissariatet ordnat sina bord i långa rader och i Bolinderska huset är krigsrätten. Skolorna användas till kaserner och barnen få hålla sig hemma. Över Gustav Adolfs torg och Norrbro rida främmande kavallerister i gråa vapenrockar och med gevär över axeln. I Kungsträdgården är en artilleripark uppställd, och kanonvagnarna ha kors och tvärs skurit djupa spår i rabatter och planteringar. Det ser ut som på Place de la Concorde efter preussarnas inryckande i Paris. Hela lass hö tömmas kring Karl XII:s staty, där några hundra hästar ständigt hållas i beredskap. Tid efter annan ledes de fram till Molins fontän för att dricka.
Försvarsbördorna.
Och vi ha råd att supa upp 168 millioner kronor om året!
Men vi klaga, när det är fråga om 3,8 millioner till en tredjedels pansarbåt!
Brännvinet förstör vårt folk. Den blott hälften så tunga försvarsbördan rycker upp oss, stärker vårt självförtroende och vår trygghet. Och ändå klagar man och river upp himmel och jord och förgiftar det politiska livet. Man återför oss till glansen av den norska tidens sista timmar. Vill man begynna en ny slutakt inom egen hank och stör?
Ögonblickets krav.
Därför begära vi alla som stå utanför det politiska kivet, och vi vänta av er, våra representanter inom riksförsamlingen, att under de dagar, då femte huvudtiteln dryftas i kamrarna, striden mellan höger och vänster avblåses. Den riksdag, som för några dagar sedan börjat sina möten, får icke åtskiljas, utan att det attentat, som riktats mot vår trygghet, blivit grundligt och med förkrossande majoritet tillbakavisat.
Källa: Project Runeberg ·