Sida 244
Torsten Fogelqvist. f. 1880.
»På vaxtavla».
DET FÖRSTA.
Ur vårens mörker skimrar det som stoff på fjärilsvinge.
I sömnen hör jag än dess fjät, men tyst, som skuggor ginge. Och när april ur brusten sky sin ljumma soldoft andas,
i luftningen kring väg och by dess lätta eter blandas.
Som i ett gammalt herrgårdshus
en lukt av flydda dagar
än strömmar fram ur skåp och krus och sinnet ljuvt behagar,
så är dess ande kring mig jämt
i tusen ting förnummen,
och dagens grova sorg och skämt
ej jagat den ur munnen.
Det lever obekymrat kvar
bland allt, som jäst och gäckats — en hemlighet, som aldrig har
av lystna munnar fläckats.
Det är ej sagt, ej kysst, ej känt,
ej prövat och ej famnat,
men över allt, vad sedan hänt, dess kyska dager hamnat.
En klocka sjöng sin söndagslåt. Syrenen log ur grönskan. Vårluften stod av skimmer våt —
244
Sigurd Agrell. f. 1881.
»Antika kaméer».
INGÉNUERNA.
I vita förkläden, med duk om håret, de gingo trallande vid bak och stök, de buro mjölk till kalven, löv till fåret och strödde enris över trapp och kök.
Till krans de plockade förgätmigejer
och lärde Axels öden utantill,
Med tunna stämmor sjöngo rört de Geijer
i kvällens skymning vid klaverets drill.
Från svala bäddar i den mörka natten de ställde skygga frågor till varann, när vinden pep och regnets tunga vatten i sorgsen suckan över taket rann.
TRE POETER.
Artur Möller. f. 1883.
»Hemmet för min dröm».
HÖGA TRÄD.
Gamla park, ditt sus går mig till sinnes. Tjusad vandrar jag i tom allé. Anförtro en pilgrim vad du minnes, medan vattenkonstens nymfer le.
Ekotempel mellan smärta stammar.
Gömda gångar för en ljuv reträtt — —
Sköra bågar över näckrosdammar
för en släkt, som trampat jorden lätt — —
Valthornsklang och ridderliga eder — än med festens återljud mig gläd! Gamla park, som hägnat stolta seder, låt dem susa, dina höga träd.
då steg "det och blev önskan.
En blodvåg brände bröst och kind: den stora pingstens flamma!
Hur kunde ljus och doft och vind gestalt och blick anamma?
Ett öga log — så ler en dröm,
så lyser blott en sägen.
Min gosselängtan vällde öm
och sinade förlägen.
Det kom, det gick med tysta fjät mot livets fjärran plikter.
Min barndom 1töade och grät och gjorde vackra dikter.
Allt, som blir verklighet, blir stoft och tung och töcknig dager.
Jag älskar aningarnas doft och blå arkipelager.
En enda visdom jag förstått dra luttrad fram ur lågan: att svarets ljuvhet ligger blott i första skygga frågan.
Pris vare dig, o liv, för allt, som ung du lät mig smaka.
Fast det förrann, förflög, försmalt, jag fick det dock tillbaka.
Det sipprar som en hemlig sav i mina sena öden
och ännu lever hjärtat av
dess djupt fördolda flöden,
Källa: Project Runeberg ·