Sida 259
1913
Anständighet och spårvagnsåkning.
SLV ( 2
Till redaktionen av Dagens Nyheter!
Det är en sak ni borde påpeka för hr Walden och spårvagnsbolaget, och det är att fotstegen som man måste kliva på för att komma in i vagnen äro alldeles för höga för oss damer. Det är ju nästan omöjligt för en dam som är något så när hyggligt klädd att stiga på en spårvagn utan att erfara en stark känsla av obehag. För det första måste man ju vara en riktig akrobat för att kunna ta ut steget i en modern kjol, och då riskerar man att spränga den, även om den är alldeles ny. Och dessutom är det sannerligen inte behagligt för en dam som i övrigt vinnlägger sig om ett juste uppförande att hennes kjol kavlar upp sig så att benet blir synligt, ofta ända upp till knäet. Ty råkar hon ha alltför tjocka eller magra ben, så kunna de älskvärda herrarna på bakre plattformen naturligtvis inte hålla sig för skratt. Och råka hennes ben verkligen vara vackra och välformade, då titta de menande på varandra, precis som de ville säga: Jo, den där vill allt bra gärna visa hur välskapad hon är! Intetdera är vidare behagligt för en dam som helst vill slippa att väcka uppmärksamhet alls — åtminstone vad hennes fortkomstledamöter beträffar. Därför vore jag tacksam om redaktionen ville ta upp denna fråga och anhålla att fotstegen på spårvagnarna bli sänkta, och det snarast möjligt. Ty annars är jag rädd att stockholmsskorna så småningom förlora all blygsafnhet och komma att hitta på det ena sättet efter det andra
17—0616862.
att exponera sina fortkomstledamöter och andra kroppsdelar. Ty, uppriktigt sagt, finns det nog åtskilliga damer, som alldeles icke tycka att det är otrevligt med de höga fotstegen, utan tvärtom. Till dem hör emellertid icke undertecknad, som ber få teckna sig Allvarlig dam.
Till Allvarlig dam!
Ehuru jag måste erkänna att jag ej är fullt på det klara med huruvida Allvarlig dam verkligen menar allvar eller om hennes opus är avsett att vara ett tämligen uddlöst skämt med det kön som i länge sedan svunna tider erhållit benämningen det svaga, känner jag mig dock manad att med anledning av hennes insändare besvära redaktionen med införande av några rader i frågan om Anständighet och spårvagnsåkning. Det är visserligen sant, ja, alltför sant, att anständigheten sättes i fara då modernt utstyrda damer skola bestiga en spårvagn, men kan det väl ligga en skymt av rättvisa i att lägga skulden för detta uppenbara missförhållande på vårt från allmänhetens synpunkt i allo aktningsvärda spårvägsbolag? Nej, vems är felet om en man av gamla stammen, som ej fått sina anständighetsbegrepp förvända genom onestep och andra moderna påhitt, med blygsel måste vända sitt ansikte bort när han ser en modedocka anstränga sig att i en kjol, som endast har namnet gemensamt med forna tiders plagg med detta namn, söka klänga sig upp på en spårvagn? Jo, förvisso de damers, gamla och unga, som trotsande såväl sunda förnuftets som blygsamhetens lagar, icke akta för rov att iföra sig plagg som långt ifrån att dölja kroppsformerna enkom synas skapade för att göra dem så iögonenfallande som möjligt. Det vill sannerligen en god portion fräckhet till för att i detta fall anklaga spårvägsbolaget, en fräckhet som för övrigt passar rätt väl ihop med en kjol av det slag »Allvarlig dam» tycks bära. Spårvägsbolaget bör alltså ingalunda sänka fotstegen till
Den nya, till patent anmälda Hattnålen Rekord kommer att i den närmaste framtiden tillhandahållas allmänheten.
Hattnålen Rekords fördelar äro: den sticks icke, den skyddar huvudbonaden och håller den väl fast på huvudet, den kan ej förloras.
AS
vagnarna — snarare kunde det då vara skäl att höja dem, så att de personer av kvinnokön som icke vilja iföra sig praktiska och anständiga kjolar alldeles icke vore i stånd att tränga sig in i vagnarna. Men måhända är en sådan reform olämplig med hänsyn till de många gamla och svaga personer som trafikera spårvagnarna. Däremot skulle det nog ej vara ur vägen att på annat effektivt sätt bekämpa de snäva kjolarna. Hur vore det t. ex. om unga och medelålders män sammanslöte sig i en förening vars medlemmar alla högtidligen lovade att aldrig gifta sig med en dam som de sett uppträda i en kjol, snävare än vad anständigheten medgav? Idéen förtjänade, enligt min åsikt, att på fulla allvaret dryftas. Ty vad som kan göras för att hejda de unga, förr så tilltalande svenska kvinnorna i deras förvandling till utmanande, ja, ofta rentav vidriga modedockor bör göras snart. Med största högaktning. Allvarlig man.
Spårvagnskonduktör får en hattnål i ögat.
Vågar man väl hoppas att denna så sorgliga händelse, som visst icke är enastående, skall öppna ögonen på vederbörande och förmå dem att genom förbud av något slag förebygga ett upprepande av dylika olyckshändelser? I Köpenhamn äro damerna helt enkelt förbjudna att uppträda i spårvagn med dessa livsfarliga attribut. Eja, vore vi där!
257
Källa: Project Runeberg ·