Sida 274
1913
Sandbergs-dramatiken.
Svenska Teatern
Lördagen den 28 Dec. 1912 kl. 8— omkr. 11 e. m.
För första gången:
BOMULLSKUNGEN
En börskomedi i 5 akter av Algot Sandberg.
Algot Sandberg. Sveriges flitigaste författare.
Strid om »Bomullskungen». Daniel Fallström contra Carl G. Laurin. Hr redaktör! I eder ärade tidning anhålles vänligast om plats för följande beriktigande : »Alltigenom förträfflig».
I Dagens Nyheter för i går finns under huvudrubriken Hos pressgrannar intaget ett klipp ur en teaterartikel av Carl G. Laurin i tidskriften Ord och Bild.
Hr Laurin skriver på tal om Algot Sandbergs »Bomullskungen» följande:
Då jag ej alls förstår mig på affärer, får jag nöja mig med Daniel Fallströms intyg i pressen att »Bomullskungen» är alltigenom förträfflig.
Bästa hr Laurin, det vet nog var stockholmare att jag — i fråga om att förstå affärer — alldeles säkert är er underlägsen. Hr Laurin är nog åtskilligt klyftigare. Så i det fallet böjer jag vördnadsfullt mitt huvud.
Men då ni frankt skriver att jag i pressen intygat »att Bomullskungen är alltigenom förträfflig», då protesterar jag, hr Laurin.
Var har jag nämligen skrivit att »Bomullskungen» är alltigenom förträfflig?
Jag har endast skrivit om den i Stockholms-Tidningen, vars teateranmälare jag har äran vara. Och så här skrev jag om pjäsen:
Dramatiska teaterns två stora kassapjäser ha — som vi veta — varit boulevarddramerna »Taifun» och »Eldprovet». Det har varit de starka och rafflande scenerierna i dem som låtit guldfloden strömma till biljettluckan. Något litterärt värde ville man — och kanske med rätta — ej tillerkänna dem. Men de sluppo ändå tämligen helskinnade igenom kritikens skärseld. Det fanns sjudande liv och en oerhörd spänning i båda dessa melodramer. Och så fick udda vara jämnt. Nu kommer en svensk för - fattare och har skrivit ett liknande stycke — en boulevarddram med ett ord avsedd för den stora publiken. Men då ser man icke genom fingrarna längre. Hade »Bomullskungen» haft ett tyskt eller engelskt författarnamn på affischen, hade man nog varit en smula artigare. Men en svensk som vågar sig på att skriva hop ett stycke, som — i likhet med »Eldprovet» — endast lägger an på att kittla publikens nerver, han skall dömas efter en strängare lag. Jag för min del går icke med på detta: antingen skall hela genren slopas eller också en svensk
272
Svenska Teatern
Tisdagen den 23 Sept. 1913 kl. 8 —- omkr. 11 e. m.
För första gången:
HALVBLOD
Skådespel i 3 akter av Algot Sandberg.
Gösta Ekman. Sveriges vackraste skådespelare.
Kritik över Svenskans unge primo amaroso.
Gösta Ekman — ett nytt förvärv för Stockholmsscenen —
sekunderade hyggligt. Bo Bergman. Dagens Nyheter.
Hjälten är en färglös faddhet som bara kan vara lite älskvärd. Han spelas av en ung och ny hr Ekman, som i tal, hållning och ansikte är en förträfflig primo amoroso, fastän för ung för att
illudera i denna roll. August Brunius. Svenska Dagbladet.
Föremålet för denna böjelse, hr Gösta Ekman, är ännu väl ungt. Hans milda, lite fadda leende inger ingen av de illusioner, som för en mera rutinerad skådespelare är en så smal sak att framställa. Det är inte nog att vara smärt och välskapad, det skall också se ut som om det rörde sig något innanför den höga släta pannan. . . Men det kommer väl — kanske.
Anna Branting, »René». Soc.-Dem.
författare dömas lika med en utländsk. Den tyska kritiken ställde sig betydligt vänligare och mera förstående gentemot »Bomullskungen». Den medgav att stycket var ytligt och tillskuret som alla dylika pjäser, men den erkände det dramatiska greppet, den realistiska synen på ämnet och det sällsynt spännande i själva handlingen.
Premiärpubliken i lördags visade att den intog ungefär samma ståndpunkt — och denna premiärpublik var, att döma av de många bekanta Stockholmsansiktena, långt ifrån någon föraktlig domstol. Den hälsade »Bomullskungen» med stormande bifall efter varje akt, och efter den sista voro inropningarna legio.
Var står här att »Bomullskungen» är alltigenom förträfflig? Men jag förfäktade att en svensk författare har rättighet att skriva boulevarddram lika väl som en utlänning. Och jag antager att de herrar som skrev »Taifun» och »Eldprovet» inte bara gjorde det för äran att bli spelade på Dramatiska teatern.
Nej, ibland äro vi så förskräckligt styva i den litterära korken och ädelt oegennyttiga, när det gäller våra egna landsmän. Ibland äro vi det så lagom.
Dock — det blive var och en kritikers samvetssak. Men sanningen böra vi åtminstone hålla oss till när vi citera, hr Laurin — till, när man är en så stor andens överkuku som ni vill vara.
Högaktningsfullt Daniel Fallström.
Källa: Project Runeberg ·