Sida 403
1916
Fem år i fängelse — oskyldig.
Axel Olssons i Östmark sak
Högsta domstolen har med upphävande av hovrättens dom fastställt häradsrättens beslut i Östmarksmålet, varigenom Axel Olssons sak ställdes på framtiden. Beslut fattades med 6 röster mot 1, i det att justitierådet C. A. Svedelius anmälde skiljaktig mening och ville döma Axel Olsson till livstids straffarbete. De övriga i handläggningen deltagande voro justitieråden K. G. Lindbäck, K. F. Silverstolpe, S. A. Skarstedt, H. E. L. Améen, C. O. B. Wedberg och E. W. Molin.
Likaså har högsta domstolen enhälligt upphävt underrätternas fällande utslag i menedsmålet mot Oskar Hansson, ett av vittnena i rättegången.
Högsta domstolen upphäver sin egen dom.
Ett enastående fall i svensk rättshistoria.
Med högsta domstolens utslag i Östmarksmålet har ett av de märkligaste rättsfall som förekommit i vårt land nått sin avslutning. Redan resningen i målet, som den 29 april 1915 beviljades av högsta domstolen, var något enastående i vår rättshistoria: i en del mål av civil art hade även dessförinnan resning förekommit, men detta var första gången som k. m:t upphävt sin egen dom, varigenom en anklagad dömts till livstids straffarbete, och återförvisat målet till förnyad behandling vid häradsrätten. Resultatet av Östmarksprocessen nr 2 har nu visat att den utredning varpå högsta domstolen 1912 stödde sin fällande dom icke kunnat anses hållbar: den anklagade har icke kunnat fällas till ansvar för det brott för vilket han varit berövad sin frihet i över fem år.
Gåtan lika olöst nu som för nära sju år sedan.
När det slutliga utslaget föll hade nära fjorton månader förflutit efter resningens beviljande och mer än ett år efter första rättegången under sakens nya handläggning, vilken ägde rum i Torsby den 17 maj 1915. Den väntades med stor spän-
26—616862.
Torparen Axel Olsson.
ning i hela landet, men så var det också en säregen och dunkel historia som man då skulle få se den nya utvecklingen av.
Själva morddramat — om det nu alls är något morddrama, vilket den anklagades försvarsadvokat, häradshövding Axel Carlson, under rättegången absolut vägrat att erkänna såsom otvivelaktigt — ligger nu nära sju år tillbaka i tiden. Det var den 5 september 1909 som Elise Olsdotter försvann från sitt hem Maståsen i Östmark. Alla efterforskningar blevo utan resultat och flickans försvinnande var för hela trakten en gåta som ej blev mindre dunkel genom de mångahanda rykten som under den närmast följande tiden sattes i omlopp och vilka till stor del hade sin grund i de mystiska uttalandena av den beryktade, numera avlidne Grangärde-clairvoyanten Nybo-Kalle. Det obehöriga inflytande som denne kunnat utöva på sakens vidare gång har sedermera varit på tal mer än en gång — enligt häradshövding Carlsons åsikt var det fjärrskådarens utsagor, som icke blott riktade misstankarna mot den försvunnes fästman, torparen Axel Olsson, utan även utgjorde den verkliga grunden för en hel del av de mer eller mindre graverande indicier som under rättegångens lopp förebragtes mot denne. Hur det än förhöll sig med den saken — när Elise Olsdotters lik i januari 1911 påträffades i en bergsskreva helt nära
ställd på framtiden.
hennes hem blev Axel Olsson dagen därpå häktad såsom misstänkt att ha mördat henne, och litet senare blev en annan torpare, Mårten Mårtensson, häktad som misstänkt för att vara hans medbrottsling.
Efter många och långa rannsakningar vid Torsby ting, därvid bl. a. vittnesmål avgåvos rörande Nybo-Kalles utsago i ämnet, fällde häradsrätten det utslaget att då ingen av de häktade kunnat överbevisas om brottet, ställdes saken på framtiden. Hovrätten var av annan mening och dömde båda till livstids straffarbete, och i maj 1912 fastställde högsta domstolen denna dom i fråga om Axel Olsson, medan Mårten Mårtensson frikändes.
Gratulation till häradshövding Carlson.
Den gängse föreställningen att han är ett slags trollkarl i fråga om att ta ut folk ur fängelse föranleder gratulanten att fråga hur många gånger han nu lyckats befria människor som varit anklagade för något så allvarligt som mord.
== JÅ, säger häradshövding Carlson, jag har just aldrig fört någon statistik över dem.
Eljest är det inte mer än inalles fyra som han räddat från att bli dömda för detta brott, men det är ju vackert så: Axel Olsson, de för Hammarbymordet misstänkta Jaconelli och Valente och så Eriksson i Nizza 1898.
— I fallet Eriksson var det femton eller sexton indicier, mot den misstänkte, vart och ett tio gånger värre än hela indiciesamlingen mot Axel Olsson. I Hammarby var det mindre konstigt: ett tydligt alibi, men vad som gör Östmark till så ojämförligt mycket högklassigare rättsfall är inte be-' vissvårigheten inför rätta, utan resningen. Den högsinthet och omutliga rättskänsla hos högsta domstolen som tog sig uttryck först i den och sedan i utslaget fyller en med den uppriktigaste glädje.
a Häradshövding Axel Carlson.
401
Källa: Project Runeberg ·