Sida 141
En
Maria-Teresia. Premiär 8 december 1917.
Naima Wifstrand var utomordentligt disponerad och överträffade nästan sig själv från Csardasfurstinnan. Man får väl nästan ifrågasätta om hon inte här gör sin förnämsta roll hittills. Kvällen blev hennes och — blomsterskörden.
Mr Jones.
(David Jonasson.) Dagens Nyheter.
OSCARS-TEATERN.
Repris-premiär Tisdagen den 20 januari 1920
DOLLARPRINSESSAN
Och fick man annars ej valuta för biljetter, Man Naima Wifstrand fick — och vackra toaletter! En Naima — underbar, i sång, i tal och gest. Jag vet av alltihop ej vilket hon gör bäst.
X tian.
(Stina Nordström.) Dagens Nyheter.
OSCARS-TEATERN. Fredagen den 11 februari 1921
SISTA VALSEN
Albert Ranft kommer alldeles säkert att räkna premiären av »Sista valsen» som en av sina lyckligaste Monte Carloaftnar. Ty teater är som spel — tur.
Den här gången har emellertid Albert Ranft gjort ett lyckokast. Och ingen missunnar honom det.
Lyckoflickan heter i det här fallet Naima Wifstrand.
Visserligen har det glunkats om att hon skulle förälskat sig i rollen. Men att hon förälskat sig i den i så hög grad kunde man icke föreställa sig. Naima har ju varit makalös förut både som sångerska och skådespeler-
1921
operettprimadonna.
ska — men aldrig har hon med den oemotståndliga charme tolkat en roll som hon gjorde det i går afton. Och inte endast charme. Det var ett gnistrande liv i hennes spel, ett raffinemang i hennes sång som fullständigt erövrade publiken. Och detta är så mycket beundransvärdare som Naima Wifstrand nu sjungit kväll efter kväll och alltså haft rättighet att kunna känna sig trött. Men om trötthet blev det inte tal. Stämman ljöd varmare än någonsin. Och spelet hade en fläkt som ryckte alla med sig. Som hon sjöng »Spegel uti din blanka yta» och »Olala kan mycket betyda» tror jag knappast någon svensk artist gör benne efter. Det var smekande rytm både i ton och kroppens linjer. Och med vilken dramatisk verve gav hon icke sista akten, när hon lät den ryske fursten dansa efter egen piska. Bättre har ingen av talscenens storheter kunnat göra det.
Daniel Fallström. Stockholms-Tidningen.
OSCARS-TEATERN.
Fredagen den 19 november 1920
BOCCACCIO
Musiken av Franz von Suppé.
Bäst var fröken Wifstrand utan tvivel som den dumma bondpojken i andra akten, där hon också visade en ny sida av sin talang, den komiska, och den skämdes minsann inte för sig. Primadonnan är tydligen också, så underligt än kan låta, en komiker-
kraft av rang. S. A—g.
(Sture Appelberg.) Dagens Nyheter.
141
Källa: Project Runeberg ·