Sida 359
1925
»Svenska folkets underbara öden.»
Carl Grimberg, verkets skapare, fyller femtio år. Ur en intervju av Finn (Sven Haglund) i Dagens Nyheter.
Förhöret börjar.
— Född den 22 september 1875 — var? fråga vi.
— I Göteborg, svarar d:r Grimberg flinkt, väl vetande att det ofta kan vara de första frågorna, som äro avgörande för en tentamen. Han har ju själv varit docent. (I Göteborg).
Det historiska intresset vaknade — när? fråga vi.
— Redan i pojkåldern, svarar doktor Grimberg. Min första historielärare var väl min far och jag underlät icke att läsa Fryxell's historiska berättelser, men mina bästa ämnen under skoltiden voro matematik och fysik. Om allt gått efter beräkning skulle jag ha varit ingenjör vid det här laget. Men i samma veva som jag var färdig med min studentexamen var också Göteborgs högskola färdig och jag startade därför i min hemstad för en fil. kand. med historia som huvudämne. Min barndoms intresse för historien vaknade på nytt under påverkan av min förste lärare där, professor Ernst Carlsson, men min största tacksamhet riktar sig mot dennes efterträdare, professor L. Stavenow, som kunde öppna de historiska perspektiven på ett helt nytt sätt. Men jag är också tack skyldig Georg Starbäck. Hans historiska berättelser ha betytt mycket för mig. Jag har redan sagt det till hans son, Karl Starbäck, men det kan inte skada att säga det en gång till.
Jag kom sedan ut i skolarbetet och blev bl. a. lärare vid Lundsberg. Jag skrev ett par läroböcker i historia och fick därmed kontakt med P. A. Norstedts förlag, som jag har enastående goda erfarenheter av. Jag blev utnämnd till rektor vid Uppsala högre allmänna läroverk, men kom aldrig att tillträda befattningen, ty dåvarande chefen för Norstedts, häradshövding G. B. A. Holm hade redan erbjudit mig chefsposten för förlagets litterära avdelning. Det var ett nytt arbetsfält för mig, som jag kände litet till, men jag tyckte att det aldrig kunde skada att pröva på. Försöka duger, och så släppte jag — med saknad — lärarbanan för att aldrig mera återta den.
Särskilt under arbetet med mina läroböcker hade jag samlat material till en svensk historia, bredare lagd än
Carl Grimberg.
hittills var brukligt, mera en läsning för folket, och så började jag tala med häradshövding Holm om saken. Affären kalkylerades av hans efterträdare, kammarrättsrådet Conrad Carleson, och planen gjordes upp. Det var ett vågspel. Vi hade 25-öresböckerna att konkurrera med; både de och »Ödena» vände sig till »massorna». För att affären skulle gå ihop måste vi ha en stor upplaga. Vi räknade med 30 000. Det var under alla förhållanden en stor upplaga, men den vär särskilt stor, om man betänker att vi räknade med 9 delar. Det var 1913. Nu äro vi uppe i det närmaste 100 000. 1918 lämnade jag förlaget för att uteslutande ägna mig åt verkets fortsättning. I längden gick det inte att vara både författare och förläggare. Då hade ungefär hälften av »Ödena» kommit ut.
Man får inte släppa ur minnet att Svenska folkets underbara öden till större delen är ett arbete på lediga stunder. När doktor Grimberg lämnade posten som litteraturchef hos Norstedts var redan halva verket utkommet och primärarbetet till de övriga delarna i sina huvuddrag insamlat. Detta hade doktor Grimberg hunnit med vid sidan av sina sju timmar om dagen på förlaget. Vid skrivbordet har endast en obetydlig del av »Ödena» tillkommit. Jag har skrivit ned det mesta ute i Guds fria natur.
På vår kosterbåt. ..
— Som heter?
— »Vi två». .. På den har jag skrivit mycket. Där bruka vi ha ett litet utvalt bibliotek, jag dessutom mina anteckningar och mitt block att skriva på och min hustru skrivmaskinen.
Jag är för övrigt ivrig sportsman och vet inte riktigt hur jag skulle bära mig åt om jag inte finge röra på mig kraftigt. Jag börjar dagen med litet gymnastik; åker gärna skidor och skridsko, seglar och rider, men jag far inte i motorbåt. Däremot har jag funnit verklig glädje av att köra bil, vilket förvånat mig. Jag har aldrig varit vidare för mekaniska sportgrejor, men blir man väl förtrogen med bilen, blir man också förtjust i den.
359
Källa: Project Runeberg ·