Sida 398
1926
Ellen
Ellen Key död.
Ellen Key avled lugnt och stilla natten till söndagen den 25 april i sitt hem på Strand. Dödsfallet inträffade 12.20 midnatt. Närmaste dödsorsaken var åderförkalkning och hjärnblödningar.
Ellen Keys sista stunder.
(Ur anteckningar av Ellen Keys syster Hedda Key-Rasmussen). Fredagen den 23 april.
»Kära, det glider — glider mot slutet — eller mot något okänt — för vår älskade syster. Hon ligger så stilla, ansiktet är nu så likt Carl XII:s i sin skarpa, bestämda envisa kraft. — — — Det är så underligt att se det nu i dödens närhet så skarpt skurna ansiktets kraft och vilja — in i det sista — hennes fasta vilja och stora själ står ännu att läsa i de fasta dragen.»
Hon fortsätter den 24: »Stilla och lugn — medvetslös tro vi — dock ej alldeles säkert. Ibland rör hon på huvudet, lyfter på ögonlocket och lyss på ljuden ikring henne.»
Natten till den 25 kl. 12.20 var allt slut.
+
Ellen Key hade själv sagt, att hon ej skulle svepas,' blott läggas i ett fint lärftslakan från gamla hemmet på Lundsholm. Den ena hälften av detta lakan hade Ellen Key använt att svepa Wild, älsklingshunden, när hans grav reddes i Strands trädgård.
Lå
Enligt Ellen Keys testamente går hela hennes förmögenhet, med undantag av några få legat, till Strands vilohems fond. Stiftelsen grundlades 1914 av Ellen Keymed = a4 en grundplåt på 42,
70.000 kr., vilken WW sedermera genom Z/ gåvor och på an- då nat sätt vuxit så att: den nu uppgår till 120.000 kr.
rp fnAP
398
Y ftwriru Hibmater . Oroa
De första gästerna på Strand och den första nyårsvisiten 1911.
Ellen Key.
Ellen Key var född den 11 december 1849 på Lundsholm, Kalmar län. Föräldrarna voro godsägaren Emil Key och Sophie Key, född grevinna Posse. Lärarverksamheten vid A. Whitlocks samskola omfattade åren 1878—1898. Åren 1883—1900 föreläste hon vid Stockholms arbetarinstitut. Ledamot av De nio blev hon 1913.
Bland Ellen Keys skrifter märkas: Missbrukad = kvinnokraft (1894), Barnens århundrade 1—1II1 (1898), Livslinjer T—TII (1903—06).
TRBND ——
nr A1N10—- (9L3 Al JAg ränte P uf s019
Key död.
Ellen Keys sista vilja.
(Avfattad i Stockholm i oktober 1895, ånyo bekräftat den 28 mars 1908 i Jonsered samt slutligen försett med anteckningen: »Samma vilja gäller nu 22 febr. 1922. Strand. Ellen Key»):
Mina efterlevande syskon veta, att all slags likklädnad, allt visande av döda, all flärd omkring döden, är mig emot. Min bevekliga bön är att ingen förfelad ömhet måtte driva dem till att efter döden hantera mig för att »kläda» ut, utan att jag endast lyftes ned i en enkel kista, fylld med grönt. Ingen får se mig, ingen ge mig några blommor — jag har alltid avskytt att se blommor, som kunna glädja levande, myllas ned med de döda.
Jag önskar brännas, på det villkor att de vidriga bestämmelserna om obduktion och kyrklig begravning blivit avskaffade. Jag vill att min aska föres till föräldrarnas grav i Västervik; men allra helst att den (i hemlighet) gräves ner invid korset i Lundsholms park.
Blir jag icke bränd, vill jag ligga där de fattiga och glömda ligga; och intet kors eller annat märke vill jag ha på graven.
Jag ber innerligen att ingen slags fördom eller känslighet må hindra de mina att fylla denna min yttersta vilja.
Sista färden från Strand.
I biblioteket stod Ellen Keys kista. Verner von Heidenstam sökte tala, men kunde icke för rörelse. Då framträdde grevinnan Alice Trolle till kistan och läste hennes älsklingsdikt, Heidenstams »Jag längtar hem sen åtta långa år» om vilken Ellen Key sagt, att om någon ton av den svenska dikten kan nå mitt öra då jag är död, då är det visserligen den dikten.
Från Örebro, där eldbegängelsen ägde rum och ärkebiskop Nathan Söderblom förrättade jordfästningen, fördes Ellen Keys aska till familjegraven på Västervikskyrkogård.
Källa: Project Runeberg ·