Sida 318
1933
Unga svenska poeter.
NILS BOLANDER
Nils Bolander. f. 1902
Svenska Kyrkans Diakonistyrelses Bokförlag
Det kallas döden.
Ansiktet — lidandesmärkt. Händerna knutna i kramp bakom nacken.
Kroppen — en brinnande ugn i feberglöden ...
Det är Klack Johan, skomakarn från Bäckebacken,
som brottas med döden.
Det är en annan värk än den som kröp i den styvnade handen
efter en krävande dag vid den hårda lästen.
Tryggt är ett gudsord på färden till okända stranden. |
Man hämtade prästen.
Men han som skyndade till glömmer nog aldrig den heliga stunden,
synen han skådade där bland unkna halmen.
Stugan blev templet och dragsoffan altarrunden.
Nordan sjöng psalmen.
Knappt lade prästen sin skälvande hand på den brännheta pannan,
läste de åldriga orden om svala friden
förrän Klack Johans tärda gestalt blev en annan —
ej smärtförvriden.
Säg, har du någonsin sett aftonens sol gå ur moln på sommardagen.
Allt som var mulnande grått brinner i julikvällen.
Så bröt en solstråle fram över anletsdragen
på mannen i fällen.
Många säga bestämt: Döden, den frälste ur ångest och smärta,
döden, den bleke befriaren — det är givet. Men han som satt vid Klack Johans bristande hjärta
tror: Det var livet.
Högt över plågornas ve, över de febriga tankarnas vimmel
såg han en skönhetssyn i aftonglöden:
Evighetens leende ängder och stjärnströdda himmel,
Livet som kallas döden.
Nils Bolander.
318
Karl-Gustaf Hildebrand. f. 1911
KARL-GUSTAF HILDEBRAND
NÖDVÄRN
WAHLSTRÖM & WIDSTRAND
Valborgsnatt.
Den tredje gången som hanen gol, sjöng vi alla
om vår och sol.
Dräpta och dråpare rad efter rad,
sjöng vi i ungdomens ljusa stad.
Där finns varken kärlek eller hat.
Man föraktar en stund och blir jorden till mat.
Genomskådar samvetsgrant allt som förtjänar att vara sant.
Lär sig att gå genom floder av hån för att se allting utifrån.
Låtom oss fröjdas i ungdomens vår. Någon sköt sig här i går.
Djupt i jorden skall han bo, där de härliga lagrarna gro.
Karl-Gustaf Hildebrand.
EBBA LINDQVIST
LAVA
Ebba Lindqvist. f. 1908
ALBERT BONNIERS FÖRLAG
Fängelse.
I fängelse satt jag — åren drog förbi. Vart år var ett hopbitet skri.
Då sprängde jag dörren och bröt mej ut, livet låg ändlöst utan slut,
Aldrig var jorden så bittert skön. Jag blev blott en enda levånde bön:
Gråa var mina dagar, tag dem, tag, och ge mej en enda strålande dag.
Och livet gav mej min enda dag, då jorden var jord och jag var jag.
En dag, ett liv, en evig minut, livet är ändlöst men mitt är slut.
Brinnande rosor må kvällshimlen strö: Jag har levat min dag och nu vill jag dö.
Men nu måste jag leva döda dar, livet har många än 1 förvar,
Och får jag ännu en enda gång gå tvärs genom himlarnas skriande blå,
mista min egen form och gestalt se och känna och famna allt,
i en enda levande stor sekund så blir det min sista stund.
Och fängelsets murar som äntligen brast skall slutas igen under trenne kast,
Ebba Lindqvist.
Ebba Lindqvist:
JORD OCH RYMD 1931
Så gott som varje sida bär ett ofrånkomlig? vittnesbörd om andlig kamp och låter en ana reserver i fråga om hängivenhet och själsstyrka ... en högtsyftande och lidelsefull diktarnatur.
Gunnar Mascoll Silfverstolpe. Stockholms-Tidningen.
Källa: Project Runeberg ·