Sida 167
1940
— hans gubbar leva.
2
HUSFÖRHÖR:
Pastorn: — Nå, Maja, kan du säga, vad som menas med kärlek till nästan?
Maja (säger ingenting).
Pastorn: — Vet du inte vad som menas med kärlek?
Maja (med ett stilla flin): Nä, nu blir pastorn för grover å sej!
I FORE ogvv, TV yvy Nast
KAPPLÖPNING:
Den som fått sparken : — Dä va då föurr väl att dä inte trrrräffade
nöurrra utå dom ädlarrre delarrrna.
ALBERT EnosTRÖM
— Här i Hults socken i Småland ä vi bönner så hälsekes magra,
så dä växer inge gräs på körgårn.
II
rätt att säga vad som föll honom in och måla som det roade honom att måla. Själv var han allt annat än officiell och institutionell. Han uppträdde i allt som en fullblodsindivid, som följde sitt väsens egen stråt genom ödemarker och kulturbygder utan några bekymmer om världens dom och medmänniskors konventioner. Det skulle inte fallit någon knappstöpare in att fråga honom, när han var sig själv, eller att söka stöpa ner honom bland massan i sin stöpslev. Han tillhörde Vår Herres mest originella infall och lät aldrig påtrycka sig någon annan prägel.
Bakom denna egenart lurade ingenting av effektsökeri eller förställning. Det fanns två livsmakter som Albert Engström avskydde i djupet av sin ärliga själ — snobberiet och skenheligheten. Han gick på jakt efter dem, och det hände väl någon gång ibland, att han i sin jagariver kom på fel spår. Han trivdes med konstnärsbohemer, men inte med estetsnobbar, umgicks gärna med publikaner, men mindre gärna med fariséer. Egentligen ha-
"tade han inga människor, därtill hade han ett alldeles för gott
hjärta. I sina memoarer från Söndags-Nisse-tiden, då han flitigt umgicks med Hugo Vallentin och genom honom fick en känning med en antisemitisk vågrörelse, skriver han med utgångspunkt från rashatet: »Hela min själ reagerar mot begreppet hat.» Som sagt, Albert Engström hatade inte människor, varken på grund av rasolikheter eller andra olikheter, men han kunde hata deras sätt att vara. Det fanns för honom bara ett sätt att vara, nämligen att vara den man var i överensstämmelse med naturens mening och artbestämmelse. Denna naturalism var hos Albert Engström varken råhet eller svaghet. Den utgjorde tvärtom hans moraliska styrka.
FÅGELSKYTTE.
Källa: Project Runeberg ·