Sida 205
1941
Nya dramatiker.
Några av mannarna i Gunnar Ahlströms »Beredskap» på Stadsteatern i Göteborg. Fr. v. Folke Hamrin, Toivo Pawlo, Håkan Jahnberg, Fritiof Hedvall, Kolbjörn Knudsen och Harry Ahlin.
Göteborg: »Beredskap» blev vacker framgång.
Teatern vid Götaplatsen låg på tisdagskvällen den 14 oktober i högsta militära beredskap. . Käcka västkustlottor hade förvandlat foajén till marketenteri, i salongen var den övliga civila premiärbataljonen uppblandad med krigare från enkla mannar i ledet till högt uppsatta befälspersoner, och på scenen befann man sig vid en svensk förläggning i omedelbar närhet av den norska gränsen.
Ännu en gång hade Torsten Hammarén roat sig med att komma före Stockholm med en värdefull nyhet i repertoaren. Man gav en pjäs av en debuterande ung svensk författare, Gunnar Ahlström, som i det civila är docent vid Lunds universitet. Han har kort och gott kallat sitt förstlingsarbete »Beredskap», och det har redan inköpts av Dramatiska teatern, som är att varmt gratulera till nyförvärvet. Här föreligger nämligen ett svenskt teaterstycke som bär oss det ljuvliga budskapet att vi fått en ny författare för vilken teatern tydligen är den naturliga uttrycksformen. Ahlström har resolut flyttat in ett stycke svenskt fjolårsverklighet på scenen. Det har varit en delikat uppgift, men författaren har lyckats så fullständigt som man gärna kan begära.
Stockholm: »Rovdjuret» på Dramaten.
Karl Ragnar Gierows debut som dramatiker blev årets hittills största teater-
säkert inte skyldig till någon överdrift, A om man säger att RK. R. Gierow. ”sRovdjurets är det märkligaste svenska skådespel som sett rampljuset på åratal. Här har Sverige fått en ny scendiktare med djärvare tag, djupare syftning och större förmåga att genomföra sina konstnärliga ambitioner än de allra flesta svenska författare vilka idag skriva för teatern.
När han nu framträder som dramatiker är Gierow en 37 års man. I sina tidigare dikter var han kanske mera en intellektuell, artistiskt kräsen versbyggare än diktare i egentlig mening. Men den manliga ärligheten har alltid varit hans patos, och den har förblivit det när hans spänstiga verskonst under de senare åren fördjupats till dikt. Som en mogen diktare tar han för första gången scenen i besittning. Det ger hans skådespel en hjärtats och tankens auktoritet, som oavlåtligt tvingar en att lyssna.
händelse. Man gör sig.
+
Rune Lindström.
Uppsala: »Den väg som till Himla bär.»
Det rör sig inom den svenska dramatiken på olika sätt. Unga nya människor är på marsch. Häromdagen satt man i Göteborg och gladdes åt lundadocenten Ahlströms »Beredskap»; på torsdagskvällen satt man i universitetsaulan i Uppsala och gladdes närapå lika mycket åt den unge Västmanland —Dala-teologen Rune Lindströms sceniska dalmålning »Ett spel om den väg som till Himla bär».
Det är svårt att med utgångspunkt från detta enda och egenartade skådespel inlåta sig på några profetior om man i Rune Lindström kan vänta sig en ny svensk dramatiker. Otroligt är det dock inte, ty även om hans spel har mycket litet med teater i vanlig bemärkelse att göra, slår det en omisskänlig stark dramatisk puls i dess bästa scener. Däremot torde man kunna vara tämligen övertygad om att den unge författare som åstadkommit »Ett spel om den väg» etc. även i fortsättningen kommer att låta höra av sig inom litteraturen. Han är inte på långt när färdig ännu — vore också oresonligt begära något sådant av en ung man i hans ålder! Det är ganska lätt att konstatera vilka diktare som stått fadder vid hans spel. Karlfeldts dalamålningar kommer man självfallet på många ställen att tänka på, bl. a. i mötet med profeterna på fäbodvallen.
(Kritiken till samtliga premiärer hämtade ur recensioner av Oscar Rydquist.)
199
Källa: Project Runeberg ·