Sida 32
Helmer Osslund död.
Konstnären Helmer Osslund avled den 12 juli i Stockholm. Han var född den 22 september 1866 i Tuna, Medelpad.
Den store, starke slösaren i svensk konst.
Blott några få månader fick Helmer Osslund överleva den stora retrospektiva utställning, som för första gången skänkte honom det hela och fulla erkännandet som en av sin samtids största svenska målare och som även gav honom den ekonomiska framgång han efter ett helt livs hårda kamp så väl behövde och väl även i någon mån lättade besvikelsen över att riksdagen för andra gången förvägrade honom den statspension, varom det motionerats. Han var redan då en av "sjukdomen märkt man med skälvande lemmar och en så stor svårighet att tala, att det var nästan omöjligt att uppfatta, vad han yttrade. Men hans vitalitet var oförbrukad, och ingenting undgick honom.
Man kan fråga sig hur det kunde komma sig, att en konstnärspersonlighet av dessa mått så länge fick stå ensam och oförstådd. Svaret ligger väl åtminstone till en del däri, att han stod som en övergångsgestalt mellan två starka och självmedvetna generationer, konstnärsförbundarna och modernisterna, utan egentlig hemortsrätt i någotdera lägret.
26
Helmer Osslund: Motiv från stora Sjöfallet.
NORRLANDS målare
avliden.
Men säkerligen berodde det också i någon mån på hans egen oroliga och självständiga natur, som inte passade i något parti. Helmer Osslund var en konstnärlig fribytare och enstöring.
Som Norrlandsmålare var Helmer Osslund verkligen en diktare, en stor diktare i färg. Hans landskapsskildring försmådde detaljerna och sökte de starka färgerna,
Helmer Osslund.
den själsliga helheten. I den dekorativa inställningen har han beröringspunkter både med konstnärsförbundarna och med modernisterna. Leander Engström var hans lärjunge och själv hade han mottagit sina bestämmande konstnärliga intryck under sina tidiga Parisår av Gauguin. Men han blev varken helt stämningsmålare som konstnärsförbundarna eller ren dekoratör som många av modernisterna. Hans konst ger en dramatiskt förtätad upplevelse av landskapet. Men denna upplevelse är främst uttryckt i färgen. Han har målat de norrländska ådalarna i brinnande höstfärger och de lappländska fjällen i en flammande färgbrasa. Det är svårt att finna ett mera karakteriserande ord för dessa på en gång impulsiva och monumentala naturskildringar än just färgdikter.
Det vilar något svenskt över Helmer Osslunds på en gång stolta och bittra konstnärsöde. Han var rik i sin konst och fattig i sitt liv. På hans sista stora utställning, som oupphörligt dyker upp i minnet i denna stund, då han själv är borta, blev det klart för alla, som ville se, att denne gamle ensamme, sjuke och värkbrutne, jordiskt vanlottade målare i själva verket var den store och starke slösaren i svensk konst av i dag. Det var intrycket då, och det står kvar, då det nu gäller att forma slutordet över Helmer ' Osslunds livsöde och livsverk.
Gotthard Johansson.
Källa: Project Runeberg ·