Sida 412
Fr - Med krona, spira och svärd — så låg ursprungligen Gustav Vasa i sin kista, senaste sextio åren förvarades de i silverkammaren och återlämnades dit efter visningen av kvarlevorna.
Gustav Vasas skelett undersökt av den moderna vetenskapen.
Fyra studentmarskalkar stod vakt framför Vasamonumentet i Vårfrukoret, och orgelmusik tonade när pressens representanter som de första på den 27 februari fick defilera förbi det kungliga stoftet av Gustav Vasa, vars öppnade kista nu skulle visas för en större allmänhet.
Själva undersökningen — konsthistorisk, medicinsk, arkeologisk och antropologisk — av Gustav Vasas kista och kvarlevor under professor Martin Olssons ledning är den vetenskapligt mest omfattande som gjorts av någon av våra historiska kungar sedan Karl XII:s kista öppnades för snart trettio år sedan. De fakta som kommit fram om Gustav Vasas person måste också betraktas som historiskt betydelsefulla. Stoftet är så väl bibehållet som man kunnat vänta och berättar i första hand att den förste Vasakungen var en för sin tid ovanligt ståtlig man, närmare bestämt 174 centimeter lång, vilket också stämmer precis med rustningen som finns i Livrustkammaren. Han var kraftig och grovt byggd. Händerna var ganska små, men fötterna i gengäld stora. Pannan var osedvanligt låg, men kraniet stort med en skallvolym på 1 430 kbem »långskallig svensk bondras», som Livrustkammarens chef, dr Torsten Lenk, säger.
406
Prosektor B. E. Ingelmark demonstrerar för kronprinsen den exakta överensstämmelsen mellan Erik den heliges kranium och den i Finland funna käken.
Senare tiders svenskar, som bara mött Gustav Vasa i historieböcker, är vana att se honom med skägg, och så gott är kanske det. Tänderna var ett bekymmer i mer än ett avseende. Några tecken på tandröta har man visserligen inte funnit, men vad som fanns kvar när gamle kungen en septembermorgon år 1560 slöt sina ögon för alltid var summa en ordentlig tand i överkäken plus ett par som satt löst. Litet bättre ställt var det i underkäken, men underbettet var väldigt: underkäkständerna måste ha skjutit fram ända till 15 mm framför övertänderna. Käkbensinflammationen, som var utläkt vid hans död, måste ha orsakat värk, svullnad och varflöden i munhålan under cirka tio år. Högra mellanörat visar också tydliga tecken på inflammation: om kungen inte var direkt döv, så var han i varje fall starkt lomhörd på det örat och måste ha haft kraftigt ont i långliga tider. Även den kroniska beninflammation som undersökningen visat måste ha uppträtt sedan kungen nått mogen ålder och både värkt och hindrat rörelsefriheten; man har kunnat konstatera att vänstra knäet var tuberkulöst angripet med tre kraftiga hål i benpipan. Att Gustav Vasas senare medelålder var tyngd av fysiska plågor vet man följaktligen; däremot fick man inget svar om dödsorsaken.
Skrinet med Erik den heliges ben öppnat — saknad käke passade.
Öppnandet av det skrin i Uppsala domkyrka som innehåller de jordiska lämningarna av Svea rikes skyddspatron, Erik den helige, blev åtskilliga grader mer dramatiskt än man väntat sig. Den lilla högtidligheten kring skrinets Öppnande fick en klimax som ledde tankarna till sista sidan i en detektivroman. Det var när prosektor Bo Ingelmark passade in den underkäke från en relikgömma i Åbo domkyrka som finske statsantikvarien C. A. Nordman haft med sig i gepäcket från Finland i Erik den heliges kranium — och konstaterade att den passade utmärkt.
Men innan man gick ned för att se . skrinet öppnas förelästes det två trappor upp: ärkebiskop Erling Eidem inledde med att kalla konung Erik inte så mycket ett helgon som en medmänniska vars jordiska hölje vi måste visa pietet. Och professor K. B. Westman talade om vem denne Erik egentligen var, hur han höjde sig ur I100-talets blodiga vimmel av tronpretendenter och strider och lyckades framstå som ett kungaideal efter medeltida mått: en man som ville hålla frid och lag och som i Upplandslagen särskilt prisas för det han fredade kvinnans rätt i boet.
Källa: Project Runeberg ·