Sida 113
\ AXDRIXOAIt 1 FRIA XATUREX. 113
varit friskt och grönt och blomstrande gräs; hvarje strå så långt som en saga, hvarje frö lofvande nya skördar. Det är förtjusande att sitta i den stilla susande gröna skogen, emellan de mossiga åldriga stammarne, som tve-
O c_ J
kas njuta af sitt lugn, det är ljuiligt att der låta minnet vandra tillbaka till länge sedan förflutna glada ögonblick och så att säga läppja ur erinringarnes pokal det gamla stärkande, läskande vinet från drufvor, som man en gång sjclf plockat. Inbillningen stiger då till häst med längre sporrar än S:t Göran, nickar åt välbekanta drakar oeh gamla prinsessor, stannar kanhända vid kyrkogårdar eller rider värdshus förbi, passerar här genom öppna grindai hi bland rosor, körsbär och sommar, kastar sig der i striden utan sköld och bröstvärn, blir allvarsamt sårad och är nära att tagas till fånga. — Ofta roade det mig att på det sättet ströfva allena omkring i mark och skog; naturen är alltid älsklig, man behöfver ju endast öppna ögonen och se omkring sig för att finna det.
C
En förmiddag kom ett sällskap ormtjusare till min dörr. Det var ormtjusaren sjclf jemte en smalbent gosse med en påse på ryggen och med dem en svart coolee, som bar två med skynken öfverhängda korgar på ett bamburör. Samtliga voro de halfnakna med några färgade trasor slängande omkring de bruna lemmarne. Professorn sjclf hade långt svart skägg, gnistrande ögon och en brandgul turban, resten af hans drägt var ganska
c. 7 c-
knapphändig och väderbiten. De gjorde sig redo för sina experimenter utanför min badhusdörr, och innan kort samlades omkring dem en ring af svart pack och slödder,
O
En Målares Anteckningar. ^
Källa: Project Runeberg ·