Sida 184
karabinier-regemente, bakom hvilket jag hade tagit plats. Två hästar oeh karlar kastades omkull, och det var sparkande och vapenglitter i skyar af dam. Enstaka, omkringirrande indiska stalldrängar och kameldrifvare, som hade kommit lika långt fram som jag, kastade sig framstupar på marken emellan de dansande kanonkulorna, och jag trodde först, att de voro träffade, till dess jag märkte, huru de varsamt kröpo upp igen och började springa som yra höns. Jag kunde icke annat än skratta åt deras skut-iande, men ansåg emellertid rådligt att också draga mig tillbaka och söka skvdd af en trädstam. Der träffade iag,
«/ C7
utom vår katolske prest, svart som en korp och med sina blängande glasögon på näsan, äfven ett par kirurger med lådor och bindlar; alla till häst. Dundrandet fortfor och gevären smattrade. Dragoner och indiska ryttareskaror
~ C? J
rusade förbi i sträck med glittrande sablar i rök och sol-sken. Allt var i hög grad liftande, och ofrivilligt drogs
C ~ Co
man framåt, som om det hade varit en jagt. En stor fältherre är värd beundran, men det är ingen konst att vara hjelte. Faran endast ökar nöjet. Om ovissheten att att vinna eller förlora penningar kan lifva spelaren, huru mycket mer vaket blir ej intresset, när lifvet är i fråga. Och nu var det derjemte intet tvifvel om, att vi framträngde steg efter steg, och det märktes snart, att vi
O O C' ‘
förföljde flyende. I galopp störtade derföre äfven jag framåt midt i strömmen af kanonvagnar och soldater, svarta, krutbrända, smutsiga hopar af folk till häst och till fots, bland bårar med sårade, bland musikanter och tross. Ofver backiga och djupa hålvägar, i ett moln af dam och rök, i trängsel af Sikhs med krokiga sablar, bland sparkande kameler och lösa artillerihästar gick min
Källa: Project Runeberg ·