Sida 15
Senare blir det klart månsken, luften Ijimi och doftande af balsamiska fläktar frän blommande akacier och pulvriserade mumier.
Efter några timmars hvila väcktes vi mycket tidigt af en brun egyptisk uppassare, klädd i turban, tofflor och lång hvit skjorta. Vi åto frukost och voro alla snart der-efter på väg i riktning åt Suez och Röda hafvet, hvarest vi äter skulle gå ombord på en ångfregatt för resan till Calcutta.
Nästan strax utanför Cairo upphör vegetationen, och man ser snart omkring sig icke annat än ofantliga, öde sandfält. Öknen gjorde på mig större intryck, än jag väntat. En så omätlig utsigt öfver idel ofruktbarhet pinar rigtfct fram en aning om förtviflan, och oaktadt all sin iitsträckning klämmer den hjertat tillsamman. Alan kan på dessa öde sandfält tydligt känna, huru nödvändig den lefvande naturen är för oss, och huru nära slägt vi äro med den minsta ört, fjäril och fogel. Men detta klara medvetande af att vi med all vår magt icke kunna existera allena, böjer vår stolthet ner i stoftet och ropar högt, att vi äro slägt äfven dermed — »Af jord est du kommen, till jord skall du åter varda».
Långt ute i denna ödslighet licger en nmselmansk
O O C
begrafningsplats, och så liflös är öknen i hela sin ofantliga iitsträckning, att dessa grafvar nästan förefalla såsom någonting lefvande, såsom en blomma i sanden, och ega ett språk, som hviskar, om hur ömhet reser grifter, och om sorg och glädje i förrunna skiftesrika lif. Hvad ingen kan undgå att anmärka, är huru outsägligt ljuflig himmelen hvälfver sig öfver öknen. Jag såg aldrig en genomskinligare azur, en så att säga klangrikare luft,
Källa: Project Runeberg ·