Sida 235
långsamt ocli försigtigt utför (lon lömska, gyttjebankadc llooghly, glada i hoppet att snart komma ut ur dess svängar och farliga stjvalp och la gunga pii det ärliga, djupa hafvet, i fiskarnas stora republik, samt att fa lemna det blodiga Indien med allt dess menniskokrångcl långt
G O O
bakom oss. Det var vackert och stilla väder. I fridfulla aftonen sjönk solen i guldskimmer, och om natten glittrade månskenet med silfverskum på de salta böljorna. Bengalen hade försvunnit nedom horisonten, och man gnuggade sig i ögonen, liksom uppvaknad ur en dröm; man hörde ångmaskinens dunk och kunde räkna sitt eget
c1 l
hjcrtas tik-tak, och det kändes att man ännu var på resa — hem? ia, hem till det eviga fäderneslandet. Och vår himmelske följeslagare, vår tro, pekade dit orubbligt, hur än rundt omkring oss våg sväljde upp våg, hur snabbt än gnistan slocknade i röken, och huru långsamt stjernan i < )rion skred, ännu som i tidens början. Om bord på vår farkost sjöng emellertid lifvet sin gamla vaggvisa om guldskor att dansa i och en guldkappa att pråla i. om lekar och lustbarheter bland rosor och drufvor.
Så fingo vi sigte på kusten af Madras och ankrade snart på redden. Solen brände, och i sina klumpiga catamarans kalvade sig de nakna Hinduerna omkring fartyget, trasslade in sina åror och förhållanden samt grinade och skälde mot hvarandra som retade hyenor. Skeppet tog in kol och vi frukost, under det båtar med passagerare gingo och koinmo. Barn i mvekenhet och indiska avor i hvita slöjor och med ringar i näsan uppträdde på däcket, och man såg giftasvuxna invalider och glada en-
D D D
kor sitta omkring salongstrappan i harmoniska grupper.
Källa: Project Runeberg ·
