Sida 23
det, men hade för resten alls ingenting på sig. De flesta voro mycket mörka, nästan svarta. På denna boulevard såg jag äfven bruna qvinnor med små dibarn bundna på ryggen. Deras drägt var besynnerlig nog: långbyxor, icke särdeles vida, och kjolar som räckte till knäna, stora silfverörhängen, flere i hvarje öra, halsband, perlsnodder, armband, klumpiga silfverringar omkring smalbenen oeh öfver lmfvudet en brokig yllematta. Jag såcr in "In med ens någorlunda hvggliert utseende; deras
O O O OO cj 7
gång var snarlik kamelers, med en obehaglig rullning af höfterna och ful skubbning af knä mot knä. Somliga af karlarne hade icke ett så motbjudande utseende, ehuru äfven de sågo djuriska och elaka ut.
En af reskamraterna hade bekanta bland offlcerarne i den lilla garnisonen, och efter ett besök hos dessa och
O 7
mycket prat blef det tid att begifva sig på återvägen ned till kusten igen för att hinna fram, innan fregatten började lyfta ankar. Yi satte oss således förnöjda upp i vår lilla vagn med vår svarta kusk, och allt gick ganska hyggligt och angenämt i början, eller tills vi hunnit half-vägs, då i en krokig backe emellan bergväggarne den otäcka hästen bestämdt föresatte sig att ieke gå ett steg vidare framåt. Allt piskande och smackande var förgäf-ves; alla slags skällsord, både arabiska och engelska, voro som bortkastade på en hederskänsla, som tycktes vara barkad, och ingen annan verkan förspordes, än att det trilska djuret ansträngde sina bästa krafter för att kunna sparka sönder först åkdonet och sedan om möjligt äfven oss.
Det var redan nära den tid, som var utsatt för ång-skeppets afgång, oeh dessa fartyg vänta på ingen; passar
Källa: Project Runeberg ·