Sida 25
färdiga med deras brödspadar och omsider hinna skeppets beckiga sida, just när kanonskottet gaf signal, att man började lyfta ankar.
Indiska oceanen.
Ingen af oss, tror jag, saknade Aden, när dess svarta, ohyggliga klippor småningom försvunno ur sigte, under det vi styrde ut ät Bab-el-Mandeb och den Indiska oceanen. Den allmänna belåtenheten tick dock ett hastigt slut, då det plötsligen yppade sig, att eld hade brutit ut om bord nere bland stenkolen. Naturligtvis blef det stor uppståndelse; alla pumpar sattes i gång så väl som halsar och armar, det blef skrik och buller, bleka ansigten, svimningar och luktsalt bland fruntimren, vatten, kol, rök och smörja öfverallt. Det brann och det rykte, men till slut dämpades elden och vi voro åter lugna, ehuru vågorna brusade omkring oss och skeppet häfdes upp och ner öfver de gapande afgrunderna. Maskinen bullrade som en jordbäfning, ångpannan tjöt oeli hvisslade, den kolossala skorstenen kastade upp fräsande gnistor i den svarta röken, under det den bleka månen gick upp ur hafvet som ett stort silfverklot. Sådana tillfälligheter äro icke onyttiga; de förtaga en öfverflödig portion högmod utan att ändå bryta den dristighet och sjelftillförsigt, som mannen fatt liksom ett par åror i sin bräckliga farkost, och utan hvilka han snart skulle duka under i lif-vets svallande vågor.
Dagarne följde hvarann eljest temligen enformigt om bord; det blef morgon, middag och qväll, utan att man
Källa: Project Runeberg ·