Sida 86
måne speglade sig i det stilla vattnet, lyktor hängdes upp här och der om bord, men hela verldun tycktes vara sömnig, och vi gingo alla tidigt till kojs.
Dagen dereftcr fortsattes resan från dagbräckningen
c cr c
emellan flacka och gröna stränder, på hvilka svntes enstaka indiska byggnader, tempel och kupoler och dlHncllan lunder af höga, lummiga träd. Folk säg man öfver-
ö ' O O
allt på stränderna, såsom det tycktes, utan någon egentlig sysselsättning. På ett ställe hade flera hundra svarta, halfnakna infödingar hopat sig tillsamman, och sutto pa den höga strandbädden, hvilken, just när ångbåten gick förbi, jag vet ej af hvad orsak, rasade, sä att ett långt stycke gaf vika och med ett dån sväljdes upp af floden. Märkvärdigt var att se, huru dcrvid nästan alla de lättfotade Indierna lyckades hoppa undan och undgå att åka med ner i vattnet.
Sällskapet om bord fann jag vara rätt angenämt. Fruntimren voro Mrs Edmondstone. hustru till guvernören öfver nordvestprovinserna, öfverstinnan Kobertson och kapten Stokes fru. De herrar, till hvilka jag mest höll mig, voro major Alexander, kapten Hazlewood och kapten Pussell vM artilleriet. Om dagen sysselsatte man sig med sina böcker eller pratade bort tiden, ty på stränderna fanns Icke mycket att beskåda. Om nätterna var det klart mansken, men mycket varmt, hvarföre jag brukade sofva på däcket, klädd nästan som Endymion, under det min adjutant Carati hviladc utanför dörren till min koj. Der han låg ihopkrupen och naken, med sitt svarta skinn och lurfviga här, liknade han i månskenet nästan cn stor pudelhund, klippt till lejon. Han skrämde mig dock aldrig, och iag visste mer än väl. att de kon-
Källa: Project Runeberg ·