Sida 129
i8 81
A. T. Qellerstedts nya dikter.
y
DIKTER
NY SAMLING
6tocfl>olm
3- JSceggétrömSftörlagéexpebition
7f
' V V V V V >
"K
Ur 8tens vtoor.
Tystnen visor!
Sten har somnat.
Döden kysste Smärtfullt, löjet domnat.
Glimt bak molnen: Bamblick slutits; Barnkinds rosor:
All vår lyckas brutits.
Jollrets ljufva Bud, som bringat Fröjd ej nämnbar,
O, det har förklingat!
Men hans öga Ej skall tåras,
Ej hans hjertas Fina rötter såras;
Hand ej lära skall att svika,
Fot ej slinta Eller vilse vika.
Sten är det enkla namn du skall få. Gud göre dig stark Som berg i mark!
Man må du blifva att lita på!
Får du en plats i högburet hvalf, Ej svika du får,
Hur hårdt det står:
Trofast förblif, om ditt stöd ock skalf!
Eller du fälls med ringaste sand I grundmurens bädd —
Var dock ej rädd,
Ty öfverallt bygger Herrans hand.
Ro, ro ögonsten!
Omsorgers ögonlock Sluta sig aldrig dock:
Du är vår kära ögonsten.
Ro, ro ädelsten!
.Kärlekens guld så rent Fattar dig in så lent:
Du är vår klara ädelsten.
Gud gaf anden
Lof att gina
Framom öknen
Der hans källsprång sina.
Fröjdens englar!
Ty den glade Ej ett stoftgrand På sin hvithet hade.
Tystnen smärtor!
Höfves klaga Att den kära Kunde Gud behaga?
Gn tvärvigg.
En invalid, en tvärvigg Till ek, sin näfve knöt Och snäste: »hvad den våren Onödigt gör sig söt.»
Albert Gellerstedt.
JVHn tro.
Man säger, att en engel Igenom rummet går,
När efter glam och gamman En plötslig tystnad rår.
Jag har min tro: att englar I skaror lyssna gladt,
När goda hjertan skämta Och brista ut i skratt.
8Ubouetter.
Ett anslag fäst på knuten Den enä menskan är:
Allt står för allmänheten, — Högst få dock läsa der.
Ro, ro hörnesten!
Tinnar af framtidshopp Bygga vi på dig opp:
Du är vår lyckas hörnesten.
Men hur det var, — när gubben Fått höra fink och trast Satt i hans slitna knapphål En grön bukett i hast.
Den andra är ett album Med knäppen och med lås, — Man pröfvar nycklar, undrar Så att man kan förgås.
I 29
9"
Källa: Project Runeberg ·