Sida 146
i88a
Dikter af Viktor Rydberg.
Första samlingen (Albert Bonniers förlag 1882.)
TOMTEN.
Midvinternattens köld är hård, stjernorna gnistra och glimma. Alla sofva i enslig gård djupt under midnattstimma. Månen vandrar sin tysta ban, snön lyser hvit på fur och gran, snön lyser hvit på taken. Endast tomten är vaken.
Står der så grå vid lad’gårdsdörr, grå mot den hvita drifva, tittar, som många vintrar förr, upp emot månens skifva, tittar mot skogen, der gran och fur drar kring gården sin dunkla mur, grubblar, fast ej det lär båta, öfver en underlig gåta,
För sin hand genom skägg och hår, skakar hufvud och hätta — »nej, den gåtan är alltför svår, nej, jag gissar ej detta» — slår, som han plägar, inom kort slika spörjande tankar bort, går att ordna och pyssla, går att sköta sin syssla,
Går till visthus och redskapshus, känner på alla låsen — korna drömma vid månens ljus sommardrömmar i båsen; glömsk af sele och pisk och töm Polle i stallet har ock en dröm: krubban han lutar öfver fylls af doftande klöfver; —
Går till stängslet för lamm och får, ser, hur de sofva der inne; går till hönsen, der tuppen står stolt på sin högste pinne; Karo i hundbots halm mår godt. vaknar och viftar svansen smått, Karo sin tomte känner, de äro gode vänner.
Tomten smyger sig sist att se husbondfolket det kära, länge och väl han märkt, att de hålla hans flit i ära; barnens kammar han sen på tå nalkas att se de söta små, ingen må det förtycka: det är hans största lycka.
Så har han sett dem, far och son, ren genom många leder slumra som barn; men hvarifrån kommo de väl hit neder? Slägte följde på slägte snart, blomstrade, åldrades, gick — men hvart?
Gåtan, som icke låter, gissa sig, kom så åter!
Tomten vandrar till ladans loft: der har han bo och fäste högt på skullen i höets doft nära vid svalans näste; nu är väl svalans boning tom, men till våren med blad och blom kommer hon nog tillbaka, följd af sin näpna maka.
Då har hon alltid att qvittra om månget ett färdeminne, intet likväl om gåtan, som rör sig i tomtens sinne. Genom en springa i ladans vägg lyser månen på gubbens skägg, strimman på skägget blänker, tomten grubblar och tänker.
Tyst är skogen och nejden all, lifvet der ute är fruset, blott från fjerran af forsens fall höres helt sakta bruset. Tomten lyssnar och, halft i dröm, tycker sig höra tidens ström, undrar, hvarthän den skall fara, undrar, hvar källan må vara.
Midvinternattens köld är hård, stjernorna gnistra och glimma. Alla sofva i enslig gård godt intill morgontimma. Månen sänker sin tysta ban, snön lyser hvit på fur och gran, snön lyser hvit på taken. Endast tomten är vaken.
Viktor Rydberg.
Teckning af Jenny Nyström i Illustrerad Tidning.
Källa: Project Runeberg ·