Sida 150
i88ä
Carl Larsson i Gréz.
Bruden, akvarell.
Jag ställde henne i sin brudstass, min unga maka, där midt på den fläck af jorden, där jag för första gången kände mig lycklig och där min konstbegåfning visade det första friska skottet på den dittills tynande plantan.
Carl Larsson.
Gréz presenteras.
Gréz är en idyll! En liten Village’ liggande utsträckt i all maklighet utefter den klart och friskt rinnande Loing. Omgifven af fält och skogar innesluter den en gammal trasig ruin med suckande gengångare, racekor och matnyttiga fjäderfän, ’coiffeur’, bröllop och förlof-ningar och tvenne pensioner. Där stanna vi. Där har bildat sig en främlingslegion af amerikanska och svenska målare. Som det svenska artistelementet mer och mer tycks undantränga det amerikanska, anser jag Gréz bör hafva en plats i svenska konsthistorien och ’Palettskrap’.
Till tjänst för framtida intresserade konstforskare vill jag nämna de kamrater, som vistas här denna sommar: Emma Löwstädt, Julia Beck och Karin Bergöö, Karl Nordström, Dick Bergh, Cantzler, Kreuger, Th. Lundberg, Johan Tirén och C. L.; dessutom sångerskorna Somelius och Vigert, xylografen Tekla Linde-ström, norrmännen Krohg, Skredsvig och Lundh m. fl.
Carl Larsson i »Palettskrap» 1882.
När jag träffade Karin.
Ja, hon kom ändtligen, min från tidernas tider förutbestämda maka.
Tror ni på slumpen? Inte jag: jag tror — djupt och fast — på Försynen, ehuru i samband med den fria viljan.
Jag var ändtligen kär på rätta viset.
Henne ville jag gifta mig med, med henne bilda bo, med henne bilda familj. Så ynklig, jag föreföll mig själf, var detta en halsbrytande tanke. Men jag visste att därpå hängde mitt lif, min konst.
Sjuk var jag, icke ett par hela byxor hade jag, icke den minsta aning om hur jag skulle lyfta mig ur min misär. Ful var jag, med en urvattnad hy, ansiktet fullt af finnar. Håret började redan falla af mig — och därtill hemma i Sverige fattiga föräldrar, som jag redan sedan länge hjälpt, och som snart helt och hållet måste ty sig till mig.
Likväl, Karin lade sin arm i min, hennes lillfinger snuddade vid min hand, och jag bröt ut: Hvad jag älskar er!
Detta var när vi gingo öfver bron i Gréz.
Carl Larsson.
Carl och Karin Larsson som nygifta.
150
Källa: Project Runeberg ·