Sida 159
i883
En hundraåring, som åsedt Gustaf Ilhsmord.
Stockholms äldsta innevånare är enligt mantalsför-teckningarna f. n. en enkefru Julin. Hon går om några veckor in på sitt hundrade år. Fru Julin är nemligen född den 7 December 1784 (vid Frösunda, 3 mil utom Stockholm).
Jag gjorde i går den gamla damen min visit och fann till min öfverraskning, att gumman var både liflig och pratsam och för sin höga ålder förvånande pigg, i synnerhet om man tager i betraktande, att hon icke just »dansat på rosor» i sin dag, utan tvärtom fått arbeta och umbära och till och med fått fara illa. Hennes drag voro naturligtvis mycket affallna, der hon satt i sin länstol och lutade sig fram för att höra bättre hvad man sade.
Men ögonen sågo fullkomligt klara och friska ut, oaktadt hennes syn på de senaste åren betydligt försvagats. Emellertid har gumman knappt känt sig så kry och rask som nu, på gamla dagar. Förr drogs hon än med den ena sjukdomen, än med den andra, vardt opererad i hufvudet, i bröstet, i foten o. s. v. men har nu, som sagdt, kryat upp sig. För 32 år sedan dog hennes man, musikalisk instrumentmakare. Han var kompanjon med den bekante instrumentfabrikören Söderberg härstädes, och de två tillverkade de första »clavecinerna» i Sverige. Förstlingsexemplar deraf aflemnades till Drottning Desideria och grefvinnan Brahe, »gamla grefvinnan Brahe».
Efter dessa mera personella notiser började gumman slå upp sin minnesrika språklåda.
»Jag varmed vid Gustaf den III:smord». (Jag studsade och flyttade min stol ännu närmare den gamlas länstol.) »Jag var redan som barn mycket på teatern, och den qvällen, då den der maskeraden var, satt jag på vinden. Men det var »på snål», ty annars, då det inte var så mycket folk, fick jag slinka in på bättre platser. Vi voro många på vinden den qvällen, det mins jag mycket väl. Äfven kommer jag tydligt i håg hur lifligt och brokigt det var nere i salongen bland alla de granna maskerna. Då skottet small vardt det en faslig oreda i salen; dansmusiken tystnade, och det står ännu klart för mig hur alla dörrar stängdes, så att ingen fick komma ut. Vi som voro uppå vind skyndade oss ner så fort vi kunde.
Utför »Hästtrappan» kommo vi ner till Strömgatan. På Gustaf Adolfs torg var det stora menniskomassor samlade — dom va’ oroliga förstås — och vi hade riktigt svårt att tränga oss fram, hem till Oxtorgsgatan.»
Gustaf IV Adolf kunde hon icke erinra sig (»Ack det är ju så mycket man har att tänka på!»), men väl Karl XIII, hvars begrafning hon åsåg från kanslihuset.
Karl XIV och hans historia var henne bekant, allt från tronföljarevalet i Örebro och hans hit-resa. Likaså drottning Desideria. Festligheterna vid kronprinsessan Josephines ankomst till Stockholm minnes hon som i går. »Jag lefde på en surlimpa hela den dagen, för jag ville ha god plats på Djurgården och så dröjde det ju så länge innan det vardt något åf.» Vår nuvarande konung har hon endast sett som ung.
Hennes teaterminnen äro rikhaltiga: hon mins Karsten och Hjortsberg och kan då aldrig förgäta Du Puy. »Gud hvad den karl’n var liflig!» utbrast hon med en förtjusning, som kom mig att tänka på att den eldige schweizaren var icke blott Don Juan på scenen . .. Sällström, tenoren, kommer hon äfven ihåg, och det lät något då han och friherrinnan Montgomery f. Orozco (den för sin skönhet och talang på sin tid så beundrade italienskan) sjöngo duetter tillsammans! (Gumman vistades mycket i den sistnämndas hus.)
Och Jenny Lind! Ja se hon var då ändå nummer ett!
Se här skall herrn få se, utropade gumman, i det hon sköt undan länstolen, gick fram till chiffonieren och låste upp en låda hvarur hon efter något famlande fick fram en gammal ask — se här.
Der låg omsorgsfullt bevaradt ett litet gulnadt pappersblad. Det var tryckta verser: »Tack och farväl till Jenny Lind den 21 Juni 1844» (vid hennes afskedsföreställning å operan). Gumman fick tårarne i ögonen då jag läste upp dem.
Men min visit har redan varit för länge. Jag tar afsked och får ännu en gång mottaga den bästa tack för att jag tittat upp till hundraåringen.
Skara Tidning.
159
Källa: Project Runeberg ·